Amedeo Modigliani, Ateneum, till 5.2.2017.
Modigliani-utställningen på Ateneum är den hittills största i Norden och i stället för den tragiska bohemen och hans kvinnoporträtt har man valt att betona konstnärens intellektuella sida och visa honom både som målare och skulptör.
Italienaren Amedeo Modigliani (1884–1920) är lika mytomspunnen som bohemkvarteren i Montparnasse han levde i. Han är känd för sitt tragiska livsöde med tuberkulos, drogmissbruk och en för tidig död vid 35 års ålder; bara några dagar senare kastade sig hans älskade Jeanne Hébuterne ut från ett fönster, gravid i nionde månaden.
I utställningen, som producerats i Frankrike, har man velat frångå att ta fasta på honom som en legend och i stället visa honom som en intellektuell och internationell konstnär. Den kronologiskt hängda utställningen, med ett trettiotal målningar och 10 skulpturer, sträcker sig över hela hans produktion och visar variationsrikedomen i denna. Ett fyrtiotal skisser visar hans arbetsprocess. Modigliani tecknade frenetiskt, upp till hundra teckningar per dag.
Såg skönhet överallt
Ett av utställningens större teman är Modiglianis sällan sedda skulpturer. Dessa experimenterade han fram under en femårsperiod i sällskap av andra skulptörer såsom Brancusi, varefter han var tvungen att sluta, troligen på grund av sin svåra tuberkulos. Flera salar upptas helt av skulpturer, även afrikanska masker och egyptiska skulpturer som han inspirerades starkt av.
Modigliani ville nå en universell skönhet i sina arkaiska skulpturer och de förefaller tid- och platslösa. I dessa verk hittas en internationell helhetssträvan; han tog intryck av världen på ett mycket öppet sätt. Modigliani såg skönhet överallt.
De långa halsarna och utdragna ansiktena kommer väl fram i hans skulpturer och utställningen visar hur detta sedan tar sig i uttryck i hans måleri. Han målade också karyatider, det vill säga kvinnoskulpturer som man i grekisk och egyptisk arkitektur använde som stöd.
Ett helt rum är tillägnat Ateneums verk av Modigliani; porträttet av konstnären Léopold Survage, målat i kraftiga linjer och brutna färger. Det är det internationellt mest utlånade verket i museets samlingar. Porträttet inköptes på femtiotalet och man skulle i dag inte ens få en liten skiss för summan som museet då betalade för verket.
Konstnärer en egen klass
På utställningen varvas Modiglianis målningar med ett antal verk av samtida konstnärsvänner, som Picasso, Brancusi och Chaïm Soutine. Modigliani och Soutine var båda judar och i flera salar möts deras mycket olika porträtt. Modigliani umgicks också med Max Jacob, Apollinaire, Juan Gris, Jacob Epstein och Jean Cocteau. En tid delade Modigliani ateljé med Diego Rivera.
Även om Modigliani tog inryck av kubismen och levde med avantgardet, vägrade han ta del av futurismen även om han blev tillfrågad. Måleriskt tog Modigliani vissa intryck av Picasso och hans blåa period syns i Modiglianis tidiga verk. Men Modigliani utvecklade under en kort tid ett eget bildspråk. Genom sin produktion höll hans sig inom det figurativa, han ville avbilda människan och människokroppen.
Ett starkt tema i utställningen är Modiglianis sätt att skildra Paris subkulturer; han avporträtterade androgyner, lesbiska och homosexuella likt en levande spegel. Överlag kan man hävda att första världskriget påverkade hur man såg på könsroller, också i fråga om klädsel och levnadssätt – det fanns en större öppenhet än tidigare.
Modigliani målade inte avantgardet som en anonym iakttagare utan han “levde” det han målade. Han ville uttryckligen framföra att konstnärer var i en helt annan klass och därmed stod över den normala moraluppfattningen, det vill säga hade annorlunda rättigheter än andra.
Modigliani var beläst och speciellt intresserad av 1800-talspoesi, Dante och Nietzsche. Han såg sig själv som en slags förmedlare till universum, som skulle berätta något om människan och mänskligheten och skönheten till hela universum.
Erotik i blicken
Utställningen visar att han i själva verket inte målade så mycket nakenhet. Nakenakterna har ofta kopplats till Modigliani i och med en skandalomsusad soloutställning 1917 i Paris, som man var tvungen att stänga på begäran av publiken. Detta var överraskande i och med att det inte torde ha varit något nytt med nakna kroppar i parisgallerierna under denna tid. Vad var det då som fick publiken att reagera? Modigliani uppvisade en annorlunda kvinnobild; en mångfacetterad kvinna, mera frigjord i sin egen sexualitet, som han tycks värdesätta.
Överlag hittas erotiken oftast inte i det avklädda, utan i ansiktsuttryck, blickar och det oväntade. Till exempel Elena Povolozky framställs klädd i svart kostym och fluga, med håret strikt tillbakastruket. Det feminina bestyrks av en rödmålad mun. Modiglianis androgyna ansikten visar en universell skönhet och han uttrycker något tidlöst, framför allt i skulpturerna.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 12.11.2016.
konstkontentan 