Leena Nio, Missing Pieces, Galerie Forsblom till 5.2.2017.
Framför Leena Nios målningar ställs man inför frågan om vad som fattas i bilden, snarare än vad som verkligen finns där. Hon bollar med konceptet färdigt–ofärdigt.
På avstånd ger de stora olje- och akvarellmålningarna intryck av riktiga pussel, inramade sådana. Dukarna och pappersarken utstrålar tålamod och teknikkänsla. I det första rummet hänger ett antal kvinnogestalter i samspråk, en mera nutida med stort hårsvall, möjligen en Hollywoodikon medan de två andra ger intryck av 1700-tal. Växelvis framträder deras ansikte eller kroppar, men aldrig i en helhet i en och samma bild. Bitar fattas i målningarnas pusselstrukturer. Oftast är det ögonen som fattas i Nios målningar, såsom i målningen Missing Pieces: Marie, vilket kan tänkas referera till Marie Antoinette, som dömdes för att blint förbise de utsatta i samhället.
Vissa av målningarna ger intryck av att vara korsstygnsbroderier. De har likt pusselmålningarna lämnats så att säga ofärdiga och det bruna, obearbetade korsstygnsnätet träder fram i kanterna. Dessa korsstygnsmålningar är mera påtagliga än pusselverken, mera sköra och hemlighetsfulla. Speciellt Nios självporträtt: ett ofärdigt ansikte som man inte riktigt vet om det håller på att träda fram eller rasa sönder. På längre avstånd framträder ansiktet tydligare som ett kranium.
Leena Nio (f. 1982) utexaminerades från Bildkonstakademin år 2010. Samma år erhöll hon Finska konstföreningens Dukatpris. För tre år sedan var hon kandidat för Ars Fennica-priset. Nio målar ofta föreställande samtidigt som hon greppar målningsprocessen i sig. Lager på lager både döljer och avslöjar hon, samtidigt som hon hämtar kraft ur sitt bildhistoriska kunnande. Återkommande i konstnärens produktion är en tvåvärldstematik; ränder, persienner som delar in målningen i en ute- och innevärld. För ett par år sedan ställde Nio ut träd, växter, fågelburar och apor i ett långrandigt mönster som tätt täckte hela ytan. Det handlade om den fångade naturen, landskapet inneslutet i fängelseliknande form. Tidigare har hon bland annat målat ansikten som täckts av pappersmasker.
Hulk och smilis
Utställningens verk är mycket olika i fråga om tema och teknik men ändå kan de hänga bredvid varandra. Det intressanta förefaller vara det som händer mellan själva verken. Ett skyggt korsstygnsrådjur i en skog hänger bredvid en stor gul smilisikon gjord i ljus akvarell. Smilisen ger intryck av att vara målad på ett vikt papper och ur ett hål i pappret trycker sig en “verklig” näsa. Med finns inget direkt konstaterande, det är mera mångfasetterat och kan greppas på många olika sätt av betraktaren.
Små vardagliga situationer är ofta startgropen för Nios målningar. Det förblir oklart vad som är konkret och vad som är fantasi i målningarna. Den alldagliga omgivningen tyckas vara en rik källa till hemligheter; Hulken-gestalter och hundar varvas med mera filosofiska, introverta studier. Både pussel och korsstygn representerar sätt att fördriva tiden, och likväl måleri som pusselläggning kan tänkas handla om att försöka slutföra något oändligt. Utställningen berättar också något om livspussel, att det trots allt är acceptabelt att bitar fattas, har tappats bort eller inte passar in – livspusslet går aldrig att få ihop.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 21.1.2017.
konstkontentan 