Paula Salmelas installation Present (18.2–28.5) i Konstmuseet Gösta i Mänttä.
Varför man ska sitta i ett slutet rum och betrakta en stilla video på en insjö, när en riktig insjö finns rakt utanför museifönstret? Borgåkonstnären Paula Salmela för fram närvaro i Mänttä.
I ett av gallerierna i Serlachius-museets nutida träbyggnad visar Paula Salmela hela våren en “situationsinstallation” som hon kallar det. Det handlar om att greppa nuet. I det karga rummet finns endast en bänk. Framför, på den stora bågformade väggen projiceras en stilla landskapsfilm, likt en öppen famn.
Det är frågan om vackra insjölandskap, filmade både från Veckjärvi och från Mänttä. Väggprojektionen speglas i en vattenbassäng på golvet, vilket ger ett djup till bilden och för tankarna till Narcissus. I bakgrunden hörs ljud av droppande vatten.
– Jag kommer själv att vara på plats i rummet hela tiden. Vad som händer är upp till publiken och situationen, mera vill jag inte avslöja i förväg. Men det handlar om att skapa närvaro och sinnesro, ett så kallat medvetanderum där element som vatten och jord skildrar livets cirkelgång, säger Paula Salmela.
Skulptören Paula Salmela använder sig ofta av organiska material, direkt från naturen, och tillägger en konceptuell twist till det hela. Hon tar fasta på miljön, människan, rörelser och ljud, väder och vind. De fyra elementen finns ofta med i hennes konst. Det handlar om att skapa närvaro och sinnesro, ett så kallat medvetanderum.
Sinnesförnimmelser
– Konsten är gjord för att upplevas med alla sinnen. Att skapa konst är för mig att analysera vår existens samt att leva i stunden.
Salmela har i cirka tio års tid kuraterat sommarutställningar med aktuell nutidskonst i sitt hem och sin stora trädgård vid Staffas gård i Borgå. Men den verksamheten håller hon nu uppehåll med, för att kunna vara aktivare som konstnär. Såsom att planera in konst i arkitektur i urbana miljöer.
För två års sedan blev hennes stålverk Speglingar på ett bostadshus i Tammerfors klart. Till våren färdigställs ett bostadshus i Vanda som hon planerat fasaden till, i samarbete med arkitekter. Till byggnaden har hon tillfogat en lång vägg med fotografier av granitklippor från Borgå. Väggarna fungerar lite som diabilder, både utåt och inåt syns klippväggarnas färgvärld.
– Att skapa konst är för mig att analysera vår existens.
– Granit är ett vardagligt material och jag vill via detta konstverk visa en högaktning till det så kallade “vanliga”.
Skapas i stunden
– Som skulptör sysslar man vanligen med det materiella, men jag vill förverkliga något immateriellt, i stunden. Jag tar också fasta på det kinetiska och det beror säkert mycket på att jag också är fysioterapeut till utbildningen. Hur vi rör oss, lever och verkar med kroppen i rummet intresserar mig.
Salmela kommer att vistas i Serlachius-museets konstnärsresidens i Mänttä hela våren.
– Det är en bekant omgivning i och med att jag är uppvuxen i Mänttä. Konstnärsresidenset ger mig arbetsro, men framför allt nya kontakter, också internationella.
– Det är fascinerande att se hur Mänttä i dag är en mycket livlig konststad. Till och med vintertid är parkeringen utanför museet oftast fullsatt.
– Det är en bekant omgivning i och med att jag är uppvuxen i Mänttä.
I Serlachius-museets samlingar ingår överlag en stor mängd landskapsmålningar från guldåldern, bland annat av verk av Fanny Churberg, Eero Järnefelt och Pekka Halonen. I dialog med dessa står nu Salmelas nutida landskap.
Varför vill man då skildra det finska insjölandskapet i ett museum i Mänttä, som i sig är beläget mitt i ett vackert insjölandskap? Kunde man inte hellre sätta sig på en bänk utanför museet och betrakta en verklig vy? Man kan hävda att under de tre månader som verket kommer att visas sker stora förändringar i den verkliga naturen utanför. Men verket förändras inte, det har en annan tidsdimension. Det är en stor skillnad att det inte är en statisk tapet, utan en levande bild, även om det inte sker mycket förändringar.
Paula Salmela visar att vi inte är mitt i naturen, utan framför eller utanför den. Det ger en annan plattform till betraktaren, för att kunna ta avstånd från sin egen verklighet och få perspektiv.
Camilla Granbacka
Publicerat i Östnyland 16.2.2017.
konstkontentan 