Susanne Gottberg, In the Beginning There Was Nothing, Galerie Forsblom till 28.5.2017.
Susanne Gottberg uppvisar i sina nya verk en markant förändring. Plötsligt finns det spontanitet och betydligt mera färg och känsla i hennes målningar. Vart är hon på väg?
I snart trettio års tid har Susanne Gottberg rört sig inom en noga genomtänkt stilistisk ram. Hon har ganska långt försökt dölja det målande subjektet, nu vågar hon visa sin egen handstil och tillåter färg. Gottberg visar sig i en process på väg någonstans, vart vet man ännu inte. Kropp, känsla, närvaro och den andre finns med som starka element.
Som ett medel att skildra existentiella livsfrågor har hon tidigare använt sig av hus, träd och broar. Nu använder Gottberg sig av vardagliga dricksglas. Det är fascinerande hur hon via detta motiv lyckas förmedla många olika känslotillstånd och tankar kring livets olika skeden och föränderlighet. Glasen framstår i all sin genomskinlighet, men också via reflektioner av omgivningen, som kroppar.
Genomskinlighet har Gottberg också varit inne på tidigare, till exempel genom att blottlägga målningens underlag via björkfaner. Nu målar hon främst på duk. Jag ser människor, sammanslutningar och reflektioner. Det kunde vara våra egna kroppar som är unga, blir äldre och sedan dör. Uppochnedvända har de tömts på innehåll, de tar in och ger ut. Ibland är glaset ensamt eller så kan det vara många glas radade på varandra. Glasen reflekterar vår omgivning i all sin skörhet och kompakthet. I vissa glas kan man hitta ansikten och speglingar av det urbana livet runtomkring.
Mamma skimrar
I det första rummet verkar alla målningar vara samlade kring salens mest påtagliga ikon, den nästan stora målningen Mamma. Den består av ett glas helt annorlunda än de övriga, framför allt för att det står upprätt, men också för att det skimrar i kristall och är mjukt och inbjudande. Den skimrande målningen väller generöst ut mot betraktaren, omhuldande och närande. Titeln betyder, märk väl, också bröst på latin.
Gottberg visar metaforiskt på en arkaisk mor. Modern är det första vi har, det så kallade andra objektet, en ickeverbal sammansmältning. Det tycks också handla om en längtan som finns hos de flesta av oss. Samma längtan för oss ofta till konst, musik eller naturupplevelser.
Vad är det man egentligen är ute efter och vågar vi låta oss påverkas, det kan vara mycket riskfyllt att ge sig hän? Med andra ord: våga känna.
Transparens och färg
Gottberg jobbar i helheter, ett verk leder till ett annat. I rummet intill sprakar det mera av färg. Det växlar mellan hårt och mjukt uttryck. Samt en spänning, eftersom två ytterligheter blandas på ett friskt och stimulerande sätt, nämligen glasets transparens, något som nästan inte är, och starka klara färger.
Men kanske det är just vad tillvaron överlag handlar om – att få dessa olikheter att gå ihop?
Gottberg har placerat en målning med runda färgcirklar på golvet, likt en konceptuell palett för betraktaren. Och mycket handlar också om mötet som uppstår mellan duk och betraktare. Färgerna vilar djupt inom oss. Ett stort verk med nio glas radade på varandra på en duk i rött, blått och gult sprudlar av samvaro, energi och barnslighet. Det kunde vara ett helt släktkalas eller en cirkuslik familjerymd. De starka färgerna påvisar starka ögonblick då man förstår alltings förgänglighet och vill ta vara på stunden som ges.
Annorlunda är den gulbruna målningen med uppochnedvända ölglas. De är också många, men jag har svårare att ta den till mig. Den säger något om kroppens föränderlighet, om hur det unga blir äldre och vissnar. Mer och mer splittras glaset framöver, kvar blir endast reflektioner, ljuset tränger fram.
Vissa kan säkert inte ta till sig detta nya i Gottbergs måleri, man kanske upplever det som glättigt eller lättsamt. Jag upplever det inte så, tvärtom. Konstnären lyckas medge djupet i lyckan och hon arbetar ännu helt klart med existentiella frågor.
Gottberg vågar ta fram det som vi vanligen undviker. Hellre döljer vi oss bakom vårt hjärngråa intellekt, det bär och skyddar oss, tror vi. Gottberg visar i denna utställning att inget är statiskt och låst. Livet är en ständig balansgång mellan känsla och intellekt. Att våga ge sig hän åt rörelsen är det centrala.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 15.5.2017.
konstkontentan 