Ismo Kajander, Anartisten, Kiasma, till 9.8.2015.
Kiasma satsar stort på att ta fram en av sextiotalets avantgardister: Ismo Kajander. Man vill visa honom som en revolutionsromantiker och förnyare av den finländska konsten. Vad är det då han har tillfört och hur ser vi hans konst i dag?
Ismo Kajander (f. 1939) har en över sjuttio år lång konstnärsbana bakom sig och är känd för sina collage och objektsamlingar. Han samlar föremål från sina irrfärder i Paris secondhand-affärer och gamla lager för att sedan omvandla dem till filosofiska, en aning romantiska och framför allt mycket uppfinningsrika och finurliga assemblage.
Med finns ofta ljud och rörelse och titlarna har en också stor betydelse i hans verk. Han introducerade nydadaismen på 1960-talet i Finland och är en företrädare för konceptkonsten och nyrealismen. Kajander är också fotograf och har bland annat varit lärare i fotokonst på Konstindustriella högskolan.
Rekonstruerad konsthistoria
Kajander hänvisar ofta till konsthistorien och litteraturen i sina assemblage. Han undviker dock en typisk dadaistisk anarkism i sin konceptualitet. På utställningen visas till exempel en videoinstallation med neonrör från medlet av åttiotalet vid namn Mor Duchamp. Monitorn i trä har mustascher likt Duchamps Mona Lisa-rekonstruktion, men Kajander går längre och får det hela att framstå som bröst och vulva. I bakgrunden hörs John Cages musik.
Här ges varje generation frihet att rekonstruera, oavsett kön och med det gamla i åtanke. Hegel och Marx förenas i en skulptur på golvet i form av två skottkärror i olika storlekar med motoriserade hjul rullar. I samband med vyn av Mannerheim-statyn visas en mindre ryttarstaty gjord för två år sedan med bland annat ett Harley Davidson-märke på bröstet.
”Skrot och dockor i sardinburkar”
Den omfattande utställningen är kronologiskt hängd med början från Kajanders ungdom i Åbo med skisser, grafik och målningar. Man har sedan låtit rekonstruera konstnärens banbrytande utställning i det experimentella galleriet Agora från år 1964.
Kajander valde då att vandra utanför konstens huvudfåra. Med fanns ställningstagande verk som en politisk skyltdocka iklädd bikini, ett dada-skåp och en musikmaskin byggd av en cykel som han gjorde tillsammans med kompositören Henrik Otto Donner och som har fått sin speciella plats i konsthistorien.
Berikande är väggen med utdrag från konstrecensioner som skrevs i samband med Agora-utställningen, man förstod sig inte alls på ”skrot och dockor i sardinburkar”. I Helsingin Sanomat menade skribenten att detta inte är konst, utan endast galenskap med viss fingerfärdighet. I Kauppalehti ifrågasatte man köpkraften för denna typ av konst och undrade var den sedan skulle placeras. I en ateljé kunde man möjligen se den, men en ateljé ändå inte är ett hem eller museum, menade man.
Dessa recensioner tyder på att mycket har hänt sedan 1964 ifråga om hur vi relaterar till konstbegreppet och hur vi kan ge konsten rum i en värld i ständig förändring – eller? Detta ”eller” är möjligen utställningens osynliga röda tråd.
Tvärkonstnärligt från gatan
Flera av Kajanders verk på utställningen är tagna så att säga från gatan; de har på sin tid visats utanför den vita kuben, på olika tillställningar och i offentliga miljöer. Som till exempel den stora vita presenningen med ett stort rött läppavtryck, likt också Man Rayskildrade sin älskades kyss otaliga gånger.
Kajander ville revoltera mot allt konventionellt och kommersiellt och delta i tvärkonstnärliga evenemang. Konsten skulle definitivt visas som en del av livet. Nu har museet valt att placera in dessa verk i den vita kuben, något som Kajander egentligen velat frångå.
Vad är då effekten? Det hela känns aningen malplacerat och den konsthistoriska dimensionen blir i stället det påtagliga i konstupplevelsen. Det förefaller som om man velat få in så mycket som möjligt och det blir lite för mycket, speciellt ”dagboksrummet” utanför själva utställningsstråket, som med Kajanders egna texter vill tyda hans livsbana.
Men hans insats för konsten av i dag då? Kajander har ständigt kritiserat konstbegreppet och institutionaliserandet av konsten i sina verk. Han tycks påvisa att allt det som vi vill kalla konst och ställa på en piedestal skilt och upphöjt från vardagen är förvrängt. Konsten är inte abstraktion, i stället framhåller han att konsten ska sträva efter att vara en del av livet på ett naturligt sätt och att den har ett samhälleligt budskap.
För tillfället visas också Kajanders fotokonst på Finlands fotografiska museum; utställningen Vintage pågår till den 2.8.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 17.5.2017.
konstkontentan 