Bildkonstnären Marika Mäkelä, som nyligen fyllt sjuttio, visar att livet har format hennes konst. Hon är ständigt föränderlig, också på ett personligt plan. Det kvinnliga upplever hon som en styrka.
Marika Mäkelä har inga planer på att gå i pension, tvärtom har hon många nya projekt på gång. Trots att hon bara för några månader sedan hade en mycket uppskattad utställning på Galerie Anhava är hon redan nu inne i en ny skaparprocess.
– Jag vill inte falla in i åldersklichéer. Att man borde tänka, agera och se ut på ett visst sätt vid en viss ålder. Jag har alltid gjort som jag själv vill.
Mäkelä berättar att hon fick sitt andra barn först vid 46, att hon kände sig mogen att på riktigt bli förälder först då. Hennes dotter som nu studerar utomlands, håller henne ung i tankarna. Männen i hennes två sista äktenskap har varit betydligt yngre än hon själv och det har också medfört en yngre bekantskapskrets. Framtidstro visar även den lekfulla hundvalpen Lilli, som Mäkelä skaffade lagom till sin sjuttioårsdag.
– Jag är inte rädd, mest nyfiken. Livet är intressant.Formad av livet
Livet har format hennes konst genom hennes långa produktion. Nu finns det dekorativa och skulpturala starkt med. I den ljusa ateljén hänger nya verk på kommande.
Jag har alltid gjort som jag själv vill.
Målningarna är som handarbeten i all sin detaljrikedom, fulla med färg och glitter. Mäkelä hänger upp en ny orangebetonad, reliefartad målning. Målningen framstår nästan likt ett smycke eller en tankekarta full av preciösa detaljer.
– Mitt arbete är lite som att sticka, man vårdar sin själ och sina tankar i akten. Det är en form av meditation men också rytm och ordning.
– Jag går igenom min produktion nu, det hela blir ett slags trasmattor fulla av minnen.
Det är frågan om symboler och märken som Mäkelä använt genom åren, men nu har hon förminskat dem till nästan oigenkännliga. Åren ger perspektiv. Hantverket finns starkt med. Något som för tankarna till kvinnors arbete genom tiderna, något som inte direkt värderats högt. Det ornamentala och glittriga gör det hela tabubelagt, speciellt i vår asketiskt lagda kultur.
– Vad händer när vi släpper ordningen? Varför räds vi det? Vi betonar oftast nyttan framom frihet, frågar Mäkelä.Sinnligheten viktig
Man kan tänka att ordning och strikthet är något Marika Mäkelä kanske fått nog av. Hon växte nämligen upp bland gråa uniformer i Uleåborgs kasernområde. Hennes far var officer.
– Mittemot fanns dessutom ett mentalsjukhus och ute vistades endast vitklädda patienter. Så man kan gott säga att färg fattades, för att inte tala om glitter och dekoration.
Vad händer när vi släpper ordningen? Varför räds vi det?
Men också beröring; känslor var inget man visade hemma. Tvärtom. I stället fick Mäkelä känna beröring via lakan, handdukar och kläders struktur. Det sinnliga och materialkänslan blev därför viktigt för henne, något hon starkt erinrade.
– Jag minns ännu tydligt hur starkt det kändes när min första lärarinna tog mig i handen. Jag var inte van vid det.
– Efter studierna på Bildkonstakademin ville jag explodera i färg och ljus.
Född: 1947.
Familj: En son och en dotter.
Bor i Helsingfors och Pernå.
Studerade på Bildkonstakademin 1969-73.
Debuterade 1974 och slog igenom på allvar under 1980-talet.
Nominerades till Ars Fennica 1992 och till Carnegie Art Award 2014.
År 2006 fick hon Pro Finlandia-medaljen.Fysisk kvinnlighet
Mäkelä slog igenom via sitt starka nyexpressionistiska bildspråk på åttiotalet. Hon målade enorma målningar som krävde hårt fysiskt arbete och stark närvaro. Hon ställde ut tillsammans med Marjatta Tapiola och Leena Luostarinen och de vågade måla djärvt i sina egna uttryck. Mäkelä målade med hela kroppen, inte bara ögonen. Det fysiska, samt även hennes materialbetoning gjorde att hon kopplades till det kvinnliga.
Kvinnokroppen kunde också avläsas i en naturmystik. I slutet av nittiotalet skildrade hon mor-barn förhållande eller madonnabilder, då hon nyligen blivit mamma för andra gången. Då utgick hon bland annat från afrikanska skulpturer när hon formade motivet; grova former för ett starkt och laddat tema.
Mäkelä använde sig också av former från den afrikanska, aboriginska och den japanska kulturen.
– Grundformer är tidlösa. De står för trygghet, de har alltid funnits och kommer alltid att finnas.
Kvinnomålare
Mäkelä har i dag blivit en ikon för feminismen inom bildkonsten, en kvinnomålare med stort K. Men vad är det att vara kvinna vid sjuttio? Mäkelä tvekar vid frågan.
– Ja vad är det egentligen? Människor är vi ju alla. Men jag läste nyligen en definition från femtiotalet att en kvinna cyklar, är flirtig och tar hand om sitt hem. Allt det passar in på mig, skrattar hon.
– Många har problem med benämningen kvinnomålare, men jag ser gärna att man kallar mig det.
Mäkelä har aldrig varit rädd att röra sig i de stora mansdominerande rummen. Hon tog steget ut i världen tidigt.
– Det var det enda sättet att ta sig fram och utvecklas. I Finland fanns inte mycket inspiration i slutet av sjuttiotalet. Jag drogs inte till det förhärskande socialrealistiska, politiska måleriet.
– När jag kom in på Bildkonstakademin kunde man ännu få höra mellan raderna att “vi behöver inte flera blommålare”, samt att “det är nu bra om du sedan kan verka som assistent”.
Många har problem med benämningen kvinnomålare, men jag ser gärna att man kallar mig det.
Men hon struntade i allt detta och reste via Sverige och Norden ut i världen och kom också tidigt att ställa ut utomlands. På åttiotalet bodde hon längre perioder i London. Sedan köpte hon och hennes första man bildkonstnären Jukka Mäkelä ett hus i Italien. Mäkelä har senare också bott längre perioder i Frankrike. Oas i Pernå
Nu är det Pernå som gäller. Till Högsåra kommer hon för att måla, vinter som vår. Hennes andra hem finns i centrum av Helsingfors. Men mestadels vistas hon här.
– Stället kom jag över för sexton år sedan. Rotar mig håller jag på med ännu.
Den röda 1800-talsstugan med öppen bottenplan är en fullkomlig estetisk oas. Allt andas och stämmer i lugna behagliga färger och gedigna material. Den tillbyggda glasverandan för tankarna till en sval kväll någonstans i Sydeuropa med murgröna, rosor och svängande pardörrar i vinden. Vid dörren hänger linneförkläden “som fått vara med”, fulla med målarfärg. Dem drar hon på sig när hon går till ateljén som finns mittemot huset.
Den stora ljusa ateljébyggnaden är nybyggd, tidigare fanns här Adolfsons såg, en del av sågens gråa fasad ser man ännu från Mäkeläs väldiga gallerifönster.
– Till ateljén går jag av ett inre driv. Processen kan suga mig med så att jag glömmer både tid och rum. Det har familj och vänner fått inse, konsten har alltid varit nummer ett för mig.
Mäkelä framstår på alla plan som en estetiker uti fingerspetsarna. Hon är också en av de få konstnärer som i dag vågar helt hänge sig åt det absolut sköna. Då jag slutligen frågar henne vad skönhet innebär för henne svarar hon utan tvekan:
– Det uppstår när en människa är tillfreds med sig själv och känner sig själv, inte försöker spela något annat. Men det handlar också om godhet, omsorg och välbefinnande.
Camilla Granbacka
Publicerat i Östnyland 2.6.2017.
konstkontentan 