Alvar Aalto
Alvar Aalto – konsten och den moderna formen, Ateneum till 24.9.2017.
Alvar Aaltos organiska formspråk påverkades mindre av natur och mer av abstrakt konst än man tidigare trott. Aaltoutställningen i Helsingfors ger nya perspektiv på formgivarlegenden.
Alvar Aalto är Finlands internationellt mest kända arkitekt och formgivare, och på Ateneums tredje våningsplan är det nu fullt av hans arkitekturskisser och miniatyrmodeller, jämte designföremål och möbler. Utställningen är en del av Finlands 100-årsjubileum och visar att Aaltos insats i uppbyggandet av landets kultur var enorm.
Men här finns också modernistisk bildkonst, av både Aalto själv och de kända konstnärsvännerna Jean Arp, Alexander Calder, Fernand Léger och László Moholy-Nagy, som påverkade honom på olika sätt.
Det hela varieras med kortfilmer och ett rikligt urval uppförstorade fotografier, både av Aaltos byggnader och interiörer, men också från hans liv. Det är givande att se hur hans form- och bildspråk speglas i såväl byggnader som i vaser och lampor.
Här har Aaltos produktion i huvudsak granskats av utomstående ögon, eftersom tyska Vitra Design Museum producerat utställningen. Den är tidigare visad i Madrid, Barcelona samt i Aalborg, men har i Helsingfors fått en lite annan tappning i samproduktionen med Aalto-museet.
Vitra Design Museums ansvarige kurator Jochen Eisenbrand beskriver Aaltos arkitektur som en ”andra natur”, men betonar hur konsten fungerade som en viktig länk i hans överförande av naturliga former till sin arkitektur och design från 1920- till 1970-talet. Här är det uppenbart att Jean Arps biomorfa former var en inspirationskälla.
Påverkad av surrealisterna ägnade sig Aalto även åt automatism, att teckna endast ledd av sitt undermedvetna. Det visar bland annat redogörelsen för hur det berömda biblioteket i Viborg blev till – enligt Aalto fanns arkitekturens och konstens gemensamma rötter djupt i människans undermedvetna.
Utställningen lyfter dessutom fram den påverkan som Aaltos båda fruar, arkitekterna Aino Marsio-Aalto (1896–1949) och Elissa Aalto (1922–1994), hade på hans produktion.
Aino Aalto formgav många interiörer på 1920–40-talet och Elissa styrde Alvar Aaltos byrå i hela 18 år efter hans död 1976. Ainos vackra och harmoniska glasserie Bölgeblick, vilken ännu produceras, står nu mitt bland Alvars glasserier och visar att de stod varandra mycket nära i uttryck. Den kända Savoy-vasen är faktiskt designad av dem båda 1936, men hur många gör den kopplingen i dag? Forskning gällande deras roller pågår och Ainos betydelse granskades i en utställning i Tokyo i fjol. Makarna Aalto var med och grundade möbel- och designföretaget Artek 1935, som även idkade galleriverksamhet. Dess betydelse för den finländska konstens utveckling framgår också av utställningen.
En annan del fokuserar på Aaltos internationella framfart, bland annat studenthuset Baker House (1946–1949) på MIT i Cambridge, ett våningshus i Berlins hansakvarter (1955–1957) samt Wolfsburgs kulturcentrum (1958–1962). Kulturcentret består av flera delar där huvudbyggnaden från utsidan liknar ett moln. Detta är ytterligare ett exempel på hur Aalto ville bryta med det strikt funktionalistiska genom att föra in böljande former och varma naturmaterial.
För mig är utställningens mest berikande del den som närmar sig Aalto som möbel-, armatur- och glasdesigner. Här får man delvis ett grepp om processen bakom, vilket jag hade önskat mig mer av på hela utställningen. Det är fascinerande att se hur olika en Savoy-vas ter sig om den är gjuten i träform på trettiotalet eller i en nutida metallform. Den i trä är betydligt mer levande och personlig i sitt formspråk.
Aaltos serveringsvagn visas här med turkost kakel. Den turkosa färgen finns även med i interiören till Pemars sanatorium för tuberkulospatienter (1928–1933), beläget utanför Åbo. Ett typiskt sjukrum har byggts upp i sin helhet inne i museet. Aalto tog hänsyn till människans mått i rummet. Detta märks tydligt i materialanvändning samt i proportioner. Aalto ritade till exempel speciella icke-plaskande tvättställ, så att patienterna inte skulle störa varandra med tvättningen.
Många är säkert överraskade av att denna utställning visas just i Ateneum och inte i Finlands Arkitekturmuseum, som enligt reseguiden Tripadvisor är den näst tråkigaste sevärdheten i Helsingfors och står inför förnyelsekrav.
Så varför inte Ateneum, där den första Aaltoutställningen visade 1967? Denna retrospektiv är betydelsefull eftersom den ger fräscha och vidare infallsvinklar på Alvar Aalto, som man annars ser för närsynt på i Finland. Överlag tas Aalto lite för givet i Finland, hans möbler och lampor finns i många daghem, skolor, bibliotek, sjukhus, konsertsalar. Göran Schildts tidigare tolkningar kan kritiseras som subjektiva i och med att han var mycket god vän med Aalto. Schildt hänvisade speciellt till betydelsen av insjölandskapets former och hävdade att Aalto inte brydde sig om Bauhaus-skolan, vilket verkligen kan ifrågasättas i dag. Nu breddas greppet något, i och med betoningen på Aaltos internationella sida, där den tyske fotokonstnären Armin Linkes arkitekturfotografier har sin betydelse.
Personligen hade jag gärna sett ny design och arkitektur i utställningen, som visar hur Aaltos tunga arv inspirerat yngre generationer men också kan upplevas som en barlast.
Samtidigt förmedlas en mycket genuin, kronologisk och ”rätt” bild av hans produktion, vilket ur en pedagogisk synvinkel kan vara välgörande i dag då Aalto-namnet används alldeles för fritt i olika kommersiella sammanhang.
Artek har mer och mer gått in för att förnya hans möbler genom att måla dem i nya färger eller förändra lampornas material, något Alvar Aalto inte planerade. Likaså har Iittala strax innan utställningen lanserat nya så kallade ”Aalto-former” och producerat Savoy-vasen i alla möjliga storlekar.
Detta har förstås lett till kritik och debatt om huruvida det är rätt mot Aaltos produktion. På så sätt kommer utställningen i rätt tid och visar enligt mig Aaltos tidlöshet, att hans verk alls inte behöver förnyas.
Firandet av Finland 100 år.
Finland blev en självständig nation 1917 och temat för 100-årsjubileet är ”Tillsammans”. Jubileet firas i hela landet, men även utomlands med bland annat en rad utställningar.
”Modernt liv! – Finsk modernism och det internationella” visas på Helsingforsmuseet HAM i Tennispalatset t o m 30/7.
På Finlands nationalgalleri Ateneum visas förutom Aaltoutställningen även en nyhängning av samlingen; ”Historier inom finsk konst” (t o m 2020).
ARS 17 ”Hello world!” på nutidskonstmuseet Kiasma i Helsingfors ingår också i programmet (t o m 14/1 2018), liksom ”Ane Gyllenberg – En samlares självständighet” på Villa Gyllenberg (t o m 29/10).
Designutställningen ”Finskt fyrverkeri” visas på Malmö museer t o m 24/9. Nationalmuseum Design, Stockholm, ställer ut ”100 år av finsk design, ur Rafaela & Kaj Forsblom samling” 20/6–29/10. Utställningen om Eero Aarnio har gått vidare till Vandalorum i Värnamo (tom 8/10).
”Fokus Finland. 3 x Aho & Soldan – en fotosläkts berättelse” visas i en paviljong på Armemuseums gård 10/6–10/9.
Läs mer om SuomiFinland100 på suomifinland100.fi
Alvar Aalto 1898–1976.
Finlands internationellt mest kända arkitekt och formgivare.
Aalto ritade över 400 byggnader och ett dussintal möbler, glasobjekt och lampor under sin 50-åriga karriär.
Han var banbrytande inom den moderna arkitekturen med sina böljande linjer, fönsterlösa tegelmurar och glasfasader.
Startade med sin fru, arkitekten Aino Aalto, 1935 inredningsfirman Artek för försäljning av deras möbler, textilier och glas.
Villa Mairea och Finlandiahuset i Helsingfors tillhör Aaltos mest kända byggnader. Men det var främst Pemars sanatorium (1932) och biblioteket i Viborg (1935) som öppnade den internationella dörren.
I Sverige finns tre byggnader av Aalto: Västmanland-Dala Nationshus i Uppsala, en utställningspaviljong i Hedemora samt ett kombinerat affärs- och bostadshus i Avesta.
Camilla Granbacka
Publicerat i Dagens Nyheter 7.6.2017.
konstkontentan 