Saara Ekström, Amplifier, Galleri Hippolyte till 24.9.2017.
Saara Ekströms poetiska videoinstallation omfamnar ömt Olympiastadions slitna modernism. Historien och tidens gång ekar tydligt i allt det tomma, men också en ovisshet om framtiden.
Den stora videoprojektionen på cirka en kvart går helt i svartvitt, med minimalistiska och intensiva scener. Det är frågan om ett surrealistiskt, freudianskt laddat bildspråk. Det hela börjar med Olympiastadions utsida. Barfota träder en vitklädd figur in i det enorma funkisrummet, som för tillfället står under renovering. Det känns i hela kroppen framför de branta läktarna med 40 000 slitna sittplatser och den kusliga ödsligheten. Mina tankar går snabbt till allt det som utspelats på denna funktionalistiska scen i nästan åttio år: sorlet, ropen, hejaklackarna, farten – vad finns kvar?
Dansaren vandrar på läktarna iklädd en vit, futuristisk mask. Stundom dansar han och stundom utforskar han. De dova tonerna i bakgrunden synkroniserar mycket väl med bildvärldarna. Det får mig att fråga: hur låter tiden? Ibland är det frågan om hjärtljud och det förefaller som om det är dansarens medvetande det tycks kretsa kring. Man kan märka hans öga upprepande gånger, iakttagande och utforskande genom ansiktsmasken. Hans händer är fulla med vitt kalk som krackelerat på huden. De håller turvis varsamt en nyckel, en klocka, en slät sten eller ett fossil.
Stundom växlas miljön till ett slags dundrande stenbrott. Tiden finns starkt med som ett ledande motiv. Det hela blir organiskt, det förefaller som om kameran inte längre inskränker sig till att registrera koreografi skapad för och utförd av kroppar, utan blir en medverkande i den koreografiska processen. Den frysta modernismen förandligas genom rörelse och den tidsmässiga rytmen är i sig en slags symbol eller metafor.
Liv- och dödscykeln
Saara Ekström (f. 1965) har genom sin produktion starkt varierat sitt uttryck i fotografi, video och installationer. Det har varit frågan om allt från torkade rosor i tarmskinn till tatuerade grisskinkor, fotografier av underkjolsknyten och japanska svampar som blandas in i blombuketter, bloddroppar som upplöses i vatten.
Genomgående är att hon hämtar inspiration från konsthistorien och gamla symboler. Det surrealistiska, poetiska, kroppen, det kvinnliga och liv- och dödscykeln finns ofta med i hennes verk. Det estetiska och måleriska i hennes konst är en väsentlig del, samtidigt som det är innehållsmässigt mångfacetterat. Ekström har också i tidigare verk tagit intryck av det asiatiska sättet att betrakta rum. Det vill säga att hitta en balans mellan tomheten och det som rör sig i tomheten. Också nu visar Ekström att det laddade mellanrummet mellan två streck är viktigare än själva strecket.
Bland det bästa
Filmen Amplifier (Förstärkare) blottar varsamt historiens skikt, det offentliga rummets betydelse, frihetskänslan i att kunna glömma, men samtidigt också vikten av att minnas. Det hela framstår för mig som en abstrakt människostudie: hela vår existens är beroende av kvaliteterna tid och rum. Rummet har en formativ kraft och får oss att förstå världen via minnet. Tiden påverkar hur vi relaterar till världen och tar del i den tillsammans med andra. Det gäller ett skapa balans mellan dessa två världar.
En tredje kvalitet är vårt medvetande, som står utanför tid och rum. Dansaren i filmen står för viljan och rörelsen. Till hans agerande kopplas inget minne, utan han är i tiden, i relation till omvärlden. Det hela förmedlar något om att få kropp och identitet i balans, det vill säga att själen och det formativa smälter samman.
Det är en stark, personlig film mycket tack vare den tekniska finessen, den starka laddningen och det poetiska i bildspråket. Ekström uttrycker något i en dialog med historien som stimulerar i den bildvärld vi lever i nu. Allt detta bidrar till att detta är bland det bästa jag sett på länge.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 18.9.2017.
konstkontentan 