Berlinde De Bruyckere, Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors till 20.5.2018.
Årets internationella stjärna på Sara Hildéns konstmuseum är belgiska Berlinde De Bruyckere som skildrar svårthanterliga känslor som sorg och saknad i sina stumma häst- och vaxskulpturer.
Belgiska Berlinde De Bruyckere (f. 1964) visas för första gången separat i Finland. Betoningen ligger på nya verk i museets två våningar. Med finns hennes karakteristiska hästskulpturer, men helheten visar att det inte bara handlar om död: hand i hand med den går sexualitet och nytt liv.
Utställningen inleds med en stor och introvert skulptur av hästskinn iscensatt i en gammal, halvöppen fönstervitrin. No Life Lost II är gjord för två år sedan och vad som först ser ut som två på varandra liggande hästkroppar visar sig egentligen vara tre. De Bruyckere är bosatt i Gent i Flandern där hon också är född och uppvuxen. Det var i denna stad som en av första världskrigets råaste strider ägde rum. Flanders Fields Museum beställde ett verk av henne för 18 år sedan och det var då hon tog fram hästskulpturer som en metafor för krigets oskyldiga offer, och som hon sedan dess har uttryckt i många olika skepnader. De döda hästarna erhåller hon från universitetet i Gents veterinärlinje. Hästinstallationen väcker frågor om vad vi människor egentligen är i en flock av andra djur. Och för mig närmare den hisnande tanken om hur allt som skedde under första världskriget lätt kunde ske igen.
Köttslamsor och djurhudar
Det organiska går som en röd tråd genom De Bruyckeres produktion; förutom hästskinn använder hon sig också av bivax, träd, grenar och växter. Hon målar på skulpturernas vaxyta och uttrycket är känsligt och påtagligt. Estetiken kan härledas till sextiotalets Arte povera-rörelse ifråga om användningen av organiska och slitna material.
Men De Bruyckeres förhållande till materialen är mer psykologiskt laddat och självbiografiskt. Hennes far var kötthandlare och modern odlade växter. Tygerna och vaxet hon använder i sina verk påminner om köttslamsor, blommor och växtlighet återkommer hon ständigt till. I ett rum upptas golvytan av två stora kvadratiska skulpturer i vax i något som påminner om uppradade djurhudar, likt värmande täcken lager på lager. Man kan dra biografiska paralleller till hur De Bruyckere sattes att bo på ett katolskt internat redan som femåring och hur dessa verk kan relatera till ensamhet, hemlängtan och hemlöshet. Men verket för också tankarna till krigets högar av människolik och kvadraterna framstår plötsligt som stora smärtande sår. Runt de uppradade skinnen har konstnären spänt bälten, vilka gör det hela mera laddat och mänskligare.
Balsamerade tvillingar
Jag grips direkt av ett poetiskt verk med tarmar vid namn Inside me II. Hela vårt inre spjälks upp till påseende. Tarmarna, insidan, hålls uppe av skrankliga styltor. Det är ett mycket sårbart och skört upplägg, som kunde braka sönder när som helst. Konstnärerna har använt upphittade grenar och kvistar för att få fram gjutformar för tarmarna, som också ger intryck av blodådror. Det hela visar hur vi är infiltrerade i naturen och hur allt återspeglar sig, mikro- och makrokosmos. Verket viskar något om att försöka vara varsam med sig själv.
Det köttsliga och mänskliga i naturformer hittas också i två fallna träd på nedre våningen. De vaxbeklädda träden går under namnet Embalmed-Twins I-II (Balsamerade tvillingar). De Bruyckere ställde ut ett liknande träd på Venedigbiennalen för fem år sedan i samarbete med Nobelförfattaren J.M. Coetzee och detta är en fortsättning på temat. Monumentalt ligger tvillingträden stilla på golvet, lidande som om de sårats i krig och hade människohud, tiggande efter omsorg.Sammansvetsad Pieta
Sexualitet och kvinnlighet återkommer i utställningen på ett positivt överraskande sätt mitt i allt det döda. Sexualitet och död är varandras motpoler, livets början och slut, och De Bruyckere lyckas visa hur ofantligt nära de ligger. En serie mindre teckningar skildrar hur vulvor och penisar upplöses i blommors former, hur vi förenas med naturen samt styrkan i vår sexualitet och vår livskraft. I en blomma hittas både det kvinnliga och manliga könsorganet. Den vita liljan återkommer i hela De Bruyckeres produktion, i denna serie i form av en vissnad lilja som skildrar det manliga könsorganet.
Också konsthistorien finns ständigt närvarande, från renässansen till antiken. Äldre kyrkokonst kommer i åtanke, speciellt målningar av Cranach. Likt en altartavla kan De Buyckeres verk erbjuda tröst, men det hela förefaller mycket mera direkt då det hela fokuserar på situationer och inte berättelser. Via kroppars erfarenheter förmedlas starka känslor som mod, förödmjukelse, hat och lidelse. Jag upplever något ytterst rörande i vaxskulpturen Pieta med sammansvetsade, otympliga kroppar utan huvud och armar. Maria håller den döda Kristus, bakom skymtar en tredje kropp. Fysisk och själslig smärta flätas in i varandra. Likaså det levande och det döda, man vet inte var Maria tar slut och var Jesus börjar, de är av samma kött. Det är sårbart och går direkt under huden på mig. Konstnären belyser hur vi via vår blick kan tolka känslor, nästan som en dans.
Vaxkropparna med alla sina defekter och missbildningar, utan skelett, hopklämda och inflätade i varandra, tycks minnas, lida och veta att de lider. Det naturliga bivaxet och de förvrängda organiska formerna får en att smälta samman med verket som något levande. De Bruyckere förmedlar också en känsla av spontanitet, av att verken har fötts i görandet, inte utifrån ord eller koncept. Det finns inga ord för sorg, det måste genomlevas. Användandet av djur har också sin effekt, den distans antropomorfism ger kan få oss att se saker mer påtagligt. Jag rekommenderar denna gripande utställning: De Bruyckere finner uttryckligen skönhet i svåra saker och hon visar att allt det mänskliga och sårbara förenar oss.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 3.3.2018.
konstkontentan 