Bildkonstnären Susanne Gottberg visar i sina målningar från de senaste åren en markant förändring. Man kan hitta spontanitet och betydligt mera färg. På kommande är en stor retrospektiv utställning på Konsthallen där hon vill fokusera på det nya.
– Jag vill inte gå för långt tillbaka i min produktion. Några broar får komma med. Jag kände nämligen en stor förändring för cirka åtta år sedan när jag släppte det förflutna, säger Susanne Gottberg.
Gottberg går eftertänksamt runt bland ett tjugotal målningar i sin ljusa ateljé i Kabelfabriken och placerar om dem som de vore i ett samtal. Hon har blivit inbjuden att ställa ut på Helsingfors konsthall nästa sommar.
– Det ska bli en stor retrospektiv utställning, men jag vill att betoningen ligger på nya verk.
Hon pekar på målningar som föreställer genomskinliga dricksglas. Dessa skiljer sig från hennes tidigare verk; vissa är fulla med färg och ljus och några är målade ganska spontant på duk. I 54-åriga Gottbergs tidiga måleri i början av nittiotalet var det ofta frågan om broar, men också hus, vatten, skogar och björkar. Det var tystlåtna och hemlighetsruvande bilder fulla med integritet.
– Mitt förflutna hängde länge med, Ekenäs-miljön och broarna kom därifrån. Mycket kretsade kring själva barndomshemmet, känslan av utanförskap och smärtor som hänger ihop med växande.
Dessa målningar framstod ofta som filmatiska; många bitar av verkligheten fanns med i en och samma bild och hon kunde också tillfoga text i målningarna, såsom MOR–ROM. Det fanns en slags sugande kraft i dessa verk och det kunde ibland förefalla ångestladdat; broarna hade ingen strand och husen var ofta mörka utan fönster.
– När jag sedan blev färdig med det och vände mig mera till den yttre världen syntes det direkt i mitt måleri, jag hade helt enkelt möjlighet att ta in mera.
Innehållet finns i träet
Gottberg har bland annat inspirerats av den tyska 1800-talsromantiken inom måleriet. Man har också kunnat tyda drag från renässansen och av Vermeers interiörer och materialkänsla. Till exempel en gardin med vackra draperingar som både öppnar och gömmer något samtidigt kan vara placerad mitt i en målning.
– Brytningen skedde när jag refererade till renässansmålningar via mönstrade golv för cirka åtta år sedan. Jag tillät mig att visa min förtjusning över den äldre konsten. Men det var inte så mycket renässansen, utan mera en kommentar kring målningen i sig.
Träet som material har hon använt sig av länge, redan ifråga om skogarna och broarna, så att träets mönster framstår som bart eller tunt påmålat. Underlaget i sig är symboliskt för Gottberg, likt förgängliga kroppar som andas. Ännu i dag målar hon på träskivor.
– Det finns en skönhetskänsla redan i det som finns färdigt när jag börjar. Men ibland finns där ingenting. Men då finns i alla fall själva förväntningen, man har ju den med sig. En förväntning om tilltalet. Det är ju därför man börjar på nytt.
Mycket handlar om mötet som uppstår mellan målning och betraktare. Man kan också hävda att en växling mellan en insida och en utsida återkommer i hennes produktion.
– Hela tiden har målningen och människan varit i centrum. Det är därför jag kommer hit till ateljén, det är det som driver mig. Det handlar om att få till stånd något som kan kallas kommunikation och som känns levande.
I somras öppnades en permanent rumsinstallation som Gottberg förverkligat tillsammans med skulptören Markus Kåhre på Hanaholmen. De förvandlade en 30 meter lång korridor i Hanaholmens sjuttiotalskomplex till ett öppet rum, med referenser till konstruktivismen tack vare spegeleffekter.
– Vi blev ivriga att jobba vidare med den sandblästrade ytan och vill nu skapa en installation tillsammans också för min utställning på Konsthallen.
– Det känns spännande att man på samma glas kan skapa känslan av utanför och innanför. Allt händer på ytan, något narrativt och ett samband mellan dessa två olika sidor.
Bägaren som symbol
Gottberg återkommer till det genomskinliga och reflekterande; nu använder hon sig av vardagliga dricksglas.
– Jag tycker att jag har haft en mycket njutbar period nu efter min förra utställning på Galerie Forsblom, där jag var inne på främmande mark i och med att jag plötsligt gick lös på dukar och använde mig av betydligt mera färg. Jag har nu fått lite avstånd och kan sammankoppla det med allt det jag gjort tidigare.
– Det känns som jag har med mig allt det nya; friheten att ta till tydligare uttryck i penselföringen på duk om jag vill. Men jag kan också måla mera subtilt med färgpennor eller blyerts på trä om jag så väljer.
På staffliet hänger för tillfället en målning som visar glimtar av ett runt kristallglas. Den påminner om en större målning vid namn Mamma som hon ställde ut senast på Galerie Forsblom. Glaset står upprätt, skimrar i kristall och är mjukt och inbjudande, nästan omhuldande och närande.
– Det var ingenting jag planerade, men jag insåg plötsligt att det var mamma. Min egen mamma, men också andra mammor, modern i mig.
Gottberg berättar att hon också känt igen sin mor i andra målningar som är helt annorlunda. Men detta var första gången hon gjorde målningen så att säga enbart positiv, nästan på en non-verbal nivå.
– En så att säga primitiv, ursprunglig mamma; precis före allt kommunicerande.
Många av dricksglasen i Gottbergs målningar är upp och ned vända, som om glasets eget rum betonades, de har de tömts på innehåll och de tar in och ger ut. Glasen framstår i all sin genomskinlighet, men också via reflektioner av omgivningen likt kroppar. Det är fascinerande att hon via detta enkla instrument lyckas förmedla många olika känslotillstånd. Med finns också målningar där två glas går in i varandra. Det är nästan lite erotiskt över det hela när de går så brutalt in i varandra och sammansmälter. Ibland är glaset ensamt eller så kan det vara många glas radade på varandra. Glasen reflekterar vår omgivning i all sin skörhet och kompakthet. I vissa glas kan man hitta ansikten och speglingar av det urbana livet runtomkring.
– Glaset är kropp, men det är också ett sinne. Jag gillar också att tänka på målningen som kropp, med allt vad det innebär av levande och förgänglighet.
Ständig vördnad för tillvaron
Gottberg lyfter fram en mindre målning, helt annorlunda än de övriga föreställande en askkopp i glas på svart botten, lysande i vitt.
– Den fick mig att tänka på att då man bränner trä så blir det ju aska och eftersom detta är askkopp uttryckligen målad på trä tillför det en spännande dimension. Askkoppen är förstås ingen urna, men på något vis finns urnan i denna.
– Alla dagar känns olika och ser olika ut. Vissa dagar kunde jag bara inte jobba med exempelvis askkoppsmålningen. Jag låter mig vägledas av situationen i arbetsrummet
Askkoppsmålningen har tillkommit i Ekenäs, där Gottberg vistas ofta på somrarna. Hon har där en liten bagarstuga där hon jobbar med mindre arbeten.
– Det blir ofta andra stämningar där då det är mera rofyllt och mindre, medan Kabelfabriken är större och ger mera expressioner.
Det är fascinerande att se hur helheten av verk i Gottbergs ateljé bildar en slags komprimerad tidskapsel och hur de samspråkar. Gottberg säger att hon målar på alla stundvis hela tiden.
– Jag kan hålla på i flera månader med dem och försöker hela tiden skapa en situation av att de är tillsammans. Jag flyttar ofta runt på verken så att jag känner att jag kan vara i rummet. Då kan jag se dem på rätt sätt och det hjälper mig sedan vidare.
Man kan hävda att Gottbergs målningar har en slags andlig dimension; att hennes tysta målningar bär på någon slags mystik eller en hemlighet. Hon gör allt genomgående med innerlighet, med djupaste förankring och hon vill definitivt förmedla något, sådant som inte alltid kan förmedlas med ord. Med finns en ständig vördnad för tillvaron vi lever i, för det stora förunderliga och obegripliga.
– Jag är intresserad av den andliga aspekten det är helt självklart. Det ingår ju i den här tillvaron, den sidan finns i oss på ett självklart sätt. Man behöver ju bara gå ut i skogen och höra vårens fåglar sjunga så blir man drabbad; det är en andlig upplevelse.
– Det kan jag nog uppleva som mystiskt då jag bara har de här pennorna, tuberna och trägrunden och ändå kan skapa en känsla av att jag själv överraskas av att det hela och att det börjar leva. Då kan jag tänka att varifrån kom allt detta?
Camilla Granbacka
Publicerat i Svenska kulturfondens årsbok 2017–18.
konstkontentan 