Själens öga, Gallen-Kallela Museet, Esbo till 8.9.2019.
Utställningen Själens öga på Gallen-Kallela museet visar hur bland annat Akseli Gallen-Kallela, Pekka Halonen och Hugo Simberg påverkades av ockultismen, parapsykologin och teosofin, som blomstrade under förra sekelskiftet. Det hela blottar en tidigare mer eller mindre dold sida i vår konsthistoria.
Visste du att när Akseli Gallen-Kallela druckit sitt eftermiddagskaffe brukade han stundom lägga sig i nygrävda gravar? Han ansåg sig nämligen få skaparkraft från myllan av de döda och kunde känna världssjälens kraft och energi. Gallen-Kallela brukade klä sig i munkkläder och hans elev Hugo Simberg funderade på att hänge sig åt konsten som munk redan 1897 i Italien. Pekka Halonen deltog i seanser, bland annat tillsammans med Minna Canth, och upplevde stark kontakt med sin döda bror. De var alla sanningssökare och ville i sin konst lösa världens mysterier.
I Gallen-Kallela Museets nationalromantiska arkitektur visas nu 14 finländska konstnärer som alla ville förmedla andliga budskap i hela 47 verk. De inspirerades av teosofin, spiritualismen, frimureriet och psykisk forskning, som senare började kallas parapsykologi. Allt detta var på modet under 1800-talets slut och tas fram i utställningen som ett tidsfenomen, med betoning på klärvoajans. Utställningen baserar sig på Nina Kokkinens aktuella forskning kring de esoteriska rörelsernas inflytande på bildkonsten i slutet av 1800-talet. Förutom målningar visas även fotografier, litteratur, vetenskapliga illustrationer och teckningar.
Orm i taket
Pekka Halonens, Akseli Gallen-Kallelas och Hugos Simbergs kyrkliga illustrationer tas fram i ett rum. Fastän konstnärerna hade en tvetydig relation till kyrkan valde de att göra konst för kristna rum. Det var mera värdeladdat än den kommersiella konstmarknaden ansåg de, eftersom konsten sågs som andlig, ett verktyg för att söka sanningen. Många av deras bilder väckte stor debatt och vissa fick inte förverkligas.
Halonen gjorde bland annat en laddad altarmålning i S:t Michel med en halvt svävande Kristus på korset utan sår. Gallen-Kallela och Halonen utsmyckade Jusélius-mausoleet i Björneborg med otaliga esoteriska symboler och Simberg är känd för sina målningar i Tammerfors domkyrka; många överraskas ännu av hans orm i taket. Simbergs skelett med svarta kåpor som vårdar växter (Dödens trädgård, 1906) i ett slags mellanrum påvisar reinkarnation. Hans naivistiska uttryck kommer också väl till tals när han skildrar frosten i en intensiv gouache. Naturen sågs som besjälad och full av liv. Detta var ett arv från romantiken och man ansåg att vi är alla en enda helhet, något både Gallen-Kallela och Simberg starkt levde sig in i ute i ödemarksateljén i Ruovesi.
Sanningssökare med mantel och stav
Simbergs akvarell av en liten herdepojke med mantel och stav som står framför Maria och Jesusbarnet i stallet kan läsas ur ett teosofiskt perspektiv som en sanningssökare. Konstnärerna ansågs överlag ha speciella förmågor till klärvoajans och benämndes ofta som profeter och magiker. Ofta avbildade de sig som pilgrimer med mantel och vandringsstav. Gallen-Kallela hävdade i sina texter att konsten uppkommit i första hand för att människorna hade ett behov av att hitta form för de gudomliga mysterierna. I ett porträtt av Jean Sibelius (1894) har Gallen-Kallela målat en salamander, som symbol för alkemin mitt i ornamentrikedomen.
I ett av rummen framkommer hur Gallen-Kallela och bland annat Eemu Myntti skildrade Kalevala via esoterisk symbolik. Esoterismen möjliggjorde att man kunde tolka Kalevala mera ur ett makrokosmiskt perspektiv. Man såg Kalevala som vishetslitteratur som vittnade om fornfinnarnas klärvoajanta förmågor. Strålar och vibrationer upprepas i Gallen-Kallelas målningar, som i Lemminkäinens moder (1897) där de står för livskraft och vibrerande allomfattande energi.
Kvinnorna experimenterade friare
För kvinnliga konstnärer gav spiritualistiska läror och hemliga seanser möjligheten att experimentera friare än vad som var kulturellt accepterat. Automatism-teckning var därför mera vanligt bland kvinnor än bland män. Ellen Thesleff och Ester Heleniussysslade båda med automatskrift, det vill säga satte sig i ett passivt sinnestillstånd och lät sig styras av andevärlden via okontrollerade linjer.
Thesleffs sköra skördemän och eteriska ansikten bland annat föreställande en liten gosse och hennes syster Thyra skiljer sig markant från de manliga konstnärernas bildspråk. Likaså är Ester Helenius automatismteckning med bland annat ett Kristusansikte eterisk och sirlig. Beda Stjernschantz färgstarka målning Madonna (1898) har något mystiskt över sig, moderns blick är ovanligt intensiv.
I en vitrin visas en tredelad, färgmättad relief av Sigrid af Forselles, som var en av de första kvinnorna i Finland som lyckades slå sig fram som skulptör. Reliefen skildrar människosläktets utveckling. Af Forselles ansåg sig kunna kommunicera med andevärlden och hon ville uttryckligen skapa reliefen i Florens så att hon kunde vara i kontakt med de gamla mästarna; Fra Angelico stod bland annat högt i kurs. I det höga ateljérummet hittas ett stort porträtt av henne målat av Ida af Fielitz där hon gestaltas sittande drömsk i sin ateljé och i bakgrunden anas en marmorrelief med människokroppar, vilka nästan ter sig som andevarelser. Vanligt var att konstnärerna avbildade sina vänner och dem de betraktade som sina mästare som översinnligt klärvoajanta visionärer.
Genomlysta händer
I vitriner redogörs i fotografier, teckningar och texter för hur vetenskap och ockultism förenades i slutet av 1800-talet. Européerna Frederick Hudson och Èdouard Isidore Buguets 1870-talsfotografier visar materialiseringar från andevärlden. Man trodde att avlidna släktingar och andra varelser från andevärlden kunde uppenbara sig i fotografier. I dagens bildmanipulativa värld förefaller de banala, men på något sätt rörande. Nutidskonstnären Veli Granös (f. 1960) svartvita kirlianfotografier med genomlysta händer i museets tornrum ligger i bildspråk inte långt från andefotografierna. Händerna visar områden som vi inte ser, alternativa verkligheter. Hur bilden kommit till blir i detta fall intressantare än själva uttrycket.
Som helhet förtydligar utställningen hur det spirituella existerade under 1800-talets slut som ett tidsfenomen. I en tid av rationellt tänkande, industrialisering och urbanisering började konstnärer söka efter en djupare sanning – frågor som är aktuella ännu i dag. Man kan dock tänka sig att vissa Gallen-Kallela-entusiaster kan bli stötta av att upptäcka denna sida av vår nationalkonstnär. Det pseudovetenskapliga och ockulta är i många kretsar inte rumsrent, bland annat nazismens symbolanvändning, hippierörelsen och satanism har förvrängt och nyanserat det hela till något annat än det ursprungligen var. På så sätt blir denna utställning en diskussionsplattform. Den väcker tankar om hur vi ser på livet i dag, samt hur konsthistorien skrivs. Och om vi har förstånd och känsla för att värdesätta människans skönhetssträvan i konsten så kan vi väl också värdesätta människans frågeställningar och längtan efter svar?
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 26.6.2019.
konstkontentan 