Venedigbiennalen 2019
Den 58:e Venedigbiennalen, May You Live In Interesting Times, pågår till 24.11.2019.
Årets Venedigbiennal tar upp vår tids stora frågor, men är mera än en spegling. Konstnärerna levererar inga färdiga svar; snarare en möjlighet att distansera oss från oss själva för en stund.
Den 58:e Venedigbiennalen pågår fram till den 4 november under rubriken May you live in interesting times. Det är ett citat som använts av flera politiker och författare, bland annat Austen Chamberlain och Robert F. Kennedy, och det har sagts vara en kinesisk förbannelse. Under de mest turbulenta tidsepokerna föds kreativitet. Biennalen är full av laddade frågor om klimatapokalyps, våld, rasism, global ojämlikhet, digitala mediers monopolisering, patriarkal dominans.
Mycket är speglingar, men vad krävs i grunden av ett verk för att vi ska kunna se den tid vi lever i på ett nytt sätt?
Huvudutställningen, som i år är kuraterad av amerikanen Ralph Rugoff, som till vardags är chef för Hayward Gallery i London, fokuserar på konstens förmåga att stanna kvar i det ambivalenta och mångbottnade i en tid där så mycket annat slås fast med tvärsäkerhet.
Rugoff har inspirerats av Umberto Eccos bok Det öppna verket från 1962, som betonar den experimentella konstens förmåga att få fram nya synsätt. Konstverken ska inte leverera färdiga svar, utan snarare möjligheter för betraktaren. Såsom Tarek Atouis komplexa ljudinstallation som täcker ett helt golv med märkvärdiga, självspelande instrument som bär intryck från kinesisk musik och keramik. Det är lite som att sätta örat mot marken och lyssna på jorden; saker växer därifrån. Det handlar om hur vi lyssnar och genom att lyssna kan man få fram improvisation.
Fängslade poeter
En motpol till detta subtila verk finner jag framför en stor glasbur med en stor industrirobot mitt i huvudutställningen i Giardini. Roboten ser först ut som om den utför en slags dans, men egentligen jobbar den febrilt med att försöka förhindra att en blodröd vätska ska rinna ut i glasburen. Den röda vätskan sprättar på glasväggarna och det hela framstår som ett slags industriell actionpainting. Roboten skrapar ständigt in vätskan mot sin sockel.
De kinesiska konstnärerna Sun-Yuan och Peng Yus robotverk verkar enligt sin egen koreografi – en bild av en framtid vi inte riktigt greppar? Det blodiga sceneriet framstår för mig dock som något förlegat, kanske mest för att jag associerar direkt till Ars95 och Plenge Jakobsens blenders med kroppsvätskor.
Men kontraster berikar också. I ett mörklagt rum i Arsenale möts jag av en symfoni av 100 dikter av poeter som blivit arresterade eller tillfångatagna för sina åsikter. Dikterna är framsatta på notställningar och framför dem hänger mikrofoner, men mikrofonerna har kopplats om för att fungera som högtalare. Den indiska konstnären Shilpa Guptas installation, som går under namnet For in your tongue, I cannot fit, läser någon dikterna och ljuden vandrar på ett fascinerande sätt runt i rummet.
Det nationella kvarstår
Vad är då Venedigbiennalen i ett spektrum av de över 300 konstbiennaler som finns runtom världen i dag? Man kan hävda att den är väldigt unik. Grundad redan 1895, med en historisk laddning och på en plats som i sig är mycket speciell. Men framför allt ger de nationella paviljongerna den en särskild ställning på konstens alltmer globaliserade konstscen.
Den 76-åriga feministiska performance- och konceptkonstnären Renate Bertlmann har i år som första kvinna fått ensam tillgång till hela Österrikes paviljong. Hon jobbar ofta med två sidor i sina verk, och manlig aggressivitet återkommer hon till. I bilder med långa spenar i silikon satta på fingerspetsar sticker knivar fram som ett slags försvar. Det vassa ställs också mot en mjukare mer inbjudande form i en stor golvinstallation med vassa metallspetsade röda rosor i Muranoglas.
Brasilianska förortsungdomar
Endast 50 meter från denna paviljong ligger den för i år mycket uppmärksammade brasilianska paviljongen. Konstnärerna Bárbara Wagner och Benjamin de Bura har medvetet valt stilar som lätt stämplas som smaklösa av högkulturen, stilar som associeras till en marginaliserad klass.
I deras två-skärmade film som går under krigsmantra-titeln Swinguerra dansar förortsungdomar vilt barfota till brega funk inför kommande danstävlingar. Många av dansarna är svarta, fattiga och queera och det handlar om deras identitet och kultur. Jag rycks med i den positiva öppenhet och energi som filmen utstrålar men också i en dov underton om att verkligheten är mera komplex än svart-vitt. Jag kan inte motstå att jämföra Brasiliens och Österrikes paviljonger. Man ska ju helst inte prata om nationalkaraktärer på dagens globaliserade konstscen. Men kunde man tänka sig att dessa paviljonger skulle byta plats? Jag kan inte tro det.
Jag tilltalas också av Laure Prouvosts verk i Frankrikes paviljong. Det för en på en vild och spännande resa upp och ned genom tillvaron. Som betraktare leds man in bakvägen genom en dimridå och via källarvåningen in i paviljongbyggnaden. I källaren syns spår av hur konstnären börjat gräva en tunnel till Frankrikes paviljong. Paviljongen är fylld av en surrealistisk undervattensresa, med Venedig som startgrop, med en filmprojektion, installationer och skulpturer. Det är fantasieggande, närvarande och kreativt så det förslår.
Börja om i bunker
I Danmarks paviljong konfronteras jag av en hotande klotskulptur, som upptar en hel sal och ger ifrån sig ett dovt ödesmättat ljud. Allt detta återkommer i en svartvit tvåkanals videoprojektion vid namn Invitro i rummet intill. Det hela handlar om överlevare efter en miljökatastrof. Ett slags klimat-sci-fi som utspelar sig i en nedlagd kärnkraftsreaktor i Betlehems underjord. Några frön har räddats och man står mitt i minnet av det som varit och en dröm om det som ska komma.
Den dansk-palestinska konstnären Larissa Sansour har också låtit skapa ett klinkergolv format som små öar i paviljongen. Tankarna går till en annan med palestinska rötter, nämligen Mona Hatoums kartor i tvål och glas. Sansours verk handlar mycket om historien och kollektiva trauman, saker som etsar sig fast i generationer.
Hon behandlar även de palestinier som vuxit upp runtom i världen, aldrig besökt Palestina men ändå ärvt sina föräldrars trauman. På ett slående sätt visar hon att det är nu dags att bygga upp våra identiteter på ny grund, för vad gör vi egentligen med vår så kallade nationella identitet dagen efter apokalypsen, då vi står med några frön i handen i en mörk bunker?
Skeppsvrak
Mycket i biennalen anspelar på migration, men det så gott som enda skrikiga verket i årets biennal är ett 22,5 meter långt skeppsvrak, hämtat från Medelhavets djup dit det sjönk 2015 med en last på över 1 000 människor, varav de flesta drunknade.
Den schweizisk-isländske konstnären Christoph Büchels Barca Nostra är ett monument över dessa flyktingar. Jag reagerar på att alldeles intill denna namnlösa grav sitter människor och dricker Aperol på en utomhusservering. Jag väljer att inte fotografera vraket, utan intuitivt ger jag det så kallad gravfrid. På ett sätt upplever jag det som fel att det blottas på detta sätt, men samtidigt får det oss ofrånkomligt att minnas.
Spindelnät
Strax intill i Arsenales gamla hamndocka ljuder varningssignaler i olika toner. Den i Berlin baserade Argentinafödde konstnären Tomás Saracenos ljudverk bygger på det system som finns i Venedig för att varna för hotande översvämningar. Han har spekulerat i hur det kommer att ljuda i framtiden när signalerna antagligen blir allt mera intensiva.
I hamnbassängen hänger en tillhörande installation i tunna trådar från taket och ser ut som ett slags luftmolekyler eller moln. En enligt mig en vacker, mycket platsspecifik helhet, som manar till eftertanke om var i historien vi befinner oss. Saraceno har även gjort ett annat skört verk med ett upplyst, levande spindelnät i en liten tillfällig byggnad i Giardini. Det hela är förprocessat i Berlin med tre olika spindelsorter i en metallställning. Det står nu öppet så att också lokala italienska spindlar kan nästla sig in och bygga vidare på håligheterna. I vitrinen hittas också 22 kort, likt en tarotkortlek. I Afrika är det vanligt i spindelnät och detta har inspirerat konstnären.
Saraceno menar att all kunskap måste tas på allvar, även att spå i spindelnät. Jag tycker att Saracenos två helheter i biennalen på ett stimulerande sätt visar hur komplex vår tillvaro är, hur sammanvävda vi alla egentligen är och beroende av varandra. Poetiskt får han oss att snudda vid en slags förståelse om hur en levande varelses insida och utsida hänger ihop. Vi är när allt kommer omkring en helhet. En fantastisk helhet, som i dag står inför ett enormt ansvar att våga ta steget och sammankopplas igen.
Camilla Granbacka
FAKTA:
Ansvarig för årets huvudutställning är Ralph Rugoff, amerikan bosatt i London där han till vardags är chef för Hayward Gallery, som bjudit in 79 konstnärer. Dessutom visas konst i 87 nationella paviljonger.
I den internationella huvudutställningen fick Arthur Jafa Guldlejonet för filmen The white album. Silverlejonet, som ges till en ung och lovande konstnär, gick till Haris Epaminonda från Cypern.
Guldlejonet för bästa nationella paviljong gick till Litauen.
Den 78-årige amerikanske konstnären Jimmie Durham fick biennalens Guldlejon för sitt livsverk.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 21.8.2019. https://www.hbl.fi/artikel/venedigbiennalen-ger-utgangspunkter-inte-slutord/
konstkontentan 