Ugo Rondinone, Everyone gets lighter, Helsingfors konsthall till 17.11.2019.
Ugo Rondinones 43 clowndockor utställda i Konsthallen är passiva, melankoliska och trötta.

Clowner i strumplästen och med hattarna på sned har tagit över Konsthallen. Vanligen är clowner underhållande och spralliga. Men konstnären Ugo Rondinones 43 clowndockor är passiva, melankoliska och trötta. Alla ligger eller sitter på golvet, som om de protesterade mot sitt uppdrag. Som betraktare sätts jag i position att se ned på dem, om jag inte väljer att böja mig ned. Dockorna är avgjutningar i polystyrenskum av verkliga kvinnor och män av olika nationaliteter. Hyperrealistiska och psykedeliska i sitt uttryck, klädda i glittrande dräkter, förefaller de att andas. Dessa blundande varelser utstrålar ett inre lugn, men samtidigt är jag lite rädd för att någon plötsligt skall hugga tag i min fot och dra mig ned på golvet. I vissa av Rondinones utställningar har, märkväl, några av clownerna varit levande varelser, det vill säga performancekonstnärer, som överraskande gett sig till känna. Men så är inte fallet i Konsthallens utställning även om de fyller salarna på ett klaustrofobiskt sätt.
Passivitet, poesi och regnbågar
Ugo Rondinone (f. 1964) är schweizare men bor och arbetar i New York. Han är en efterfrågad konstnär vars konst visas världen över. 2017 ställde han ut clowner på Louisiana i Danmark och detta är hans första soloutställning i Finland. Han visar nu ett porträtt av en människas vardag i 43 handlingar. Clownerna går under titlar som sitta, stå, dricka, ligga, laga mat, städa etc. Tillsammans formar de en 24-timmars dygnsloop med en meditativ stämning. Clownerna bara är, interagerar med ingen. Det hela påvisar isolering, passivitet, lugn och drömlikhet. Poesi ligger Rondinone nära hjärtat, han är gift med poeten John Giorno. Många av titlarna är tagna från Giornos dikter och titlarna är skrivna med små bokstäver.

Rummet är också viktigt för Rondinone och han bekantar sig alltid noga med utställningsplatsen före en utställning. I ett av den stora salens fönster har konstnären tillsatt olika färger som formar en slags glasmosaik. Verket heter “love invents us” och det skapar regnbågsmönster i salen utifrån dygnsrytmen. Effekten är starkast mitt på dagen. I kontrast till detta hittas ett annat fönster som är slutet, en skulptur i trä; bollen kastas tillbaka till betraktaren. Ett par alltför stora clownskor som hänger på väggen belyser laddningen mellan show och ridåfall. Ett rum upptas från golv till tak av tusentals barnteckningar. Skolklasser i Helsingforsregionen, samt från övriga håll i världen har fått i uppdrag att skildra regnbågen. Detta koncept återkommer Rondinone till, det barnsliga och barnslig förundran; han har i andra utställningar låtit barn skildra solen.
Symboler lätta att relatera till
Rondinone använder sig av enkla symboler, sådana som alla lätt kan relatera till. Symbolerna härstammar från romantiken, såsom regnbågen, masker, den ensamma figuren. Också det irrationella och drömlika. Regnbågen talar i dag ett globalt visuellt språk som de flesta kan förstå, den symboliserar oskuld och frigörelse. Samtidigt står den för homosexuellas rättigheter och personlig frihet. Tiden i sig är också något konstnären återkommer till i sina verk; i hans fall är den mera cirkulär än lineär. Gränsen mellan fiktion och verklighet kommer också väl till tals i utställningen. Samt även en balansakt mellan mörker och ljus.
Rondinone har gjort clowner i olika utformning i snart tjugo års tid. Utställningen ger dock en något ensidig bild av hans verksamhet eftersom han är mycket varierande i sitt uttryck med allt från skulpturer, fotografi och film. Tystlåtna och introverta figurer utspridda i salar är något han återkommer till. Det förefaller vara ett sätt att stretcha ut sitt jag, sin personlighet. För fem år sedan ställde han ut klumpiga monokroma kroppar i sten upphöjda på piedestaler i New York. Likt oss människor var alla dessa ganska lika men ändå mycket olika och de stod under känsloladdade titlar som “den nöjda”, “den hänsynsfulle” och så vidare. I denna utställning förefaller det som om han vänt ut och in på dessa vertikala stenbumlingar och hittat en helt annan sida; hyperrealistiska, liggande och glittrande clowner. Vari ligger det emotionella uttrycket tycks han fråga – kanske föds det främst i oss betraktare?
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 31.8.2019.