Stilla skönhet, Ateneum till 6.10.2019.
Keramik, arkitektur och kimonor blandas på ett stimulerande sätt med måleri då Östasiens och Nordens navelsträng synas på Ateneum. Denna gång med betoning på femtio- och sextiotalen. Ofta ser man inte skillnad på ländernas bildspråk.
Ateneum ordnade för tre år sedan en stor utställning med japonism inom nordisk sekelskifteskonst. Nu visas en fortsättning på denna med betoning på växelverkan mellan Norden och Östasien främst under 1950–60-talen. Det är fråga om subtila speglingar av karg natur i målningar, keramik och textil, med betoning på materialkänsla och experimentlust. Naturintresset, de fyra årstiderna och vintern som en favorit, är något som förenar. Även vardagens skönhet, det enkla och ofullkomliga återkommer.
Utställningen som upptar hela Ateneums tredje våning visar att det rådde en stor växelverkan på femtiotalet. Många japaner kom under denna tid till Europa för att studera. I Finland intresserade man sig speciellt för Aino och Alvar Aaltos formspråk, och flera japanska keramiker praktiserade på Arabiafabriken. Nu bar man med sig intryck till Asien, medan man på 1880-talet slukade allt som hade med Asien att göra i västvärlden. Det japanska i Finlands arkitektur lyfts fram i en film om Heikki och Kaija Siréns kapell i Otnäs, samt hur Tadao Ando var inspirerad av detta då han ritade Kyrkan på vattnet i åttiotalets Japan.
Föränderliga landskap
I stället för bördiga och frodiga landskap som vanligen skildrades av Albert Edelfelt, Väinö Blomstedt och Pekka Halonen på 1880-talet i nationalromantisk anda med japanska inslag, började konstnärerna in på 1900-talet skildra karga, steniga landskap.
Även dukarnas form förändrades. Det renodlade och känslan av materialitet betonades. Detta kan man tydligt se i Anitra Lucanders karga och steniga bergslandskap eller i Per Stenius granar i Lappland från 1957. Ett rum visar snölandskap, vilket var populärt bland både asiatiska och nordiska konstnärer. De monokroma färgerna förenar Aimo Kanervas Vinterlandskap från Sotkamo (1949) och Reino Hietanens Vinterlandskap(1985). Landskapen i Lappland erbjöd en tom och öde värld där man kunde avbilda tystnad och meditationsrymd.
Rytmiska rader av träd är också återkommande sedan slutet av 1800-talet och kan ses än i dag. I den första salen hittas Helene Schjerfbecks Träd i blåst från 1918. Fenomenet finns även hos Aimo Kanerva på 1950-talet och i Shōji Hamadas keramik från 1960-talet med svarta streck, samt i Lea Ignatius grafik från 1973.Känslan av materialitet viktig
I kontrast till personliga, finstämda och asketiska bildspråk står stark kolorism och ornamentik. Ett rum går under rubriken Eld och visar rödfärgade målningar. Rummet bryter av från det övriga, fyllt av energi och laddning. I vissa verk kan man också se en anspelning på kinesiska tecken som i Ahti Lavonens bronsskulptur Abstraktion till solenfrån 1967. Lavonen, vars experimentella målningar man också kan hitta i andra rum, nöjde sig inte enbart med olja och akryl utan experimenterade med allt från lim blandat med sand och grus till pimpstensmjöl.
En fråga som uppstår tycks vara om man kan se skillnader mellan kulturerna? Speciellt Ufan Lees landskap från 1983, Tom Krestesens från 1959 och Kimmo Kaivantos från 1962 är alla mycket lika, de ger referenser till ett landskap och är nästan helt abstrakta. Större skillnader hittar man heller inte mellan Jaakko Sievänens och Zao Wou-Kissextiotalsinformalism. Här framträder själva erfarenheten av naturen, dess väsen. I utställningen hittas många svenska konstnärer, som Wilhelm Kåge, Eddie Figge och Rune Hagberg. Att denna utställning kommer att fortsätta till Prins Eugens Waldemarsudde förklarar namnen, men lika väl kunde andra nordiska konstnärer ha valts.
Stilla skönhet visar på ett stort kulturellt utbyte. Japonismen pågår ännu i Finland och är ett område inom konsthistorien som inte utforskats tillräckligt. Jag hoppas på någon sorts avslutning, en fulländad trilogi i serien japonism, som visar vad som kan skönjas i dag – med betoning på nutidens utmaningar och livsfilosofi.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 21.9.2019.
konstkontentan 