Det bästa målarland på jorden – konstnärsliv i Önningeby på Åland och vid Tusby träsk. Didrichsens konstmuseum till 19.1.2020.
På 1890-talet samlades unga konstnärer i Önningeby och Tusby för att måla. Utställningen på Didrichsens konstmuseum uppmärksammar konstnärskolonin som koncept. Varför valde man vischan och vad innebar gemenskapen?
Det låg i tiden att söka sig ut i naturen för att måla. I byn Grez-sur-Loing utanför Paris fanns en interantionell konstnärskoloni, likaså i Skagen, på Öland och i Kristiania dit även många finländska konstnärer reste.
Totalt fanns det vid denna tid omkring åttio konstnärskolonier i Europa. Ett enkelt liv, öppenhet och en kollektiv livsstil var det som lockade. Tolstojanismen och Arts & Crafts-rörelsen inverkade ideologiskt.
Både sommar och vinter på 1890-talet ända fram till 1914 valde unga konstnärer att måla tillsammans ute i det fria i Önningeby på Åland. Också vid Tusby träsk sökte sig konstnärer till varandra; det fanns en tanke om att det goda livet fanns ute i naturens ro.
Utställningen på Didrichsens uppmärksammar dessa konstnärkolonier i Finland med ett femtiotal målningar och i samband med utställningen utkommer även en publikation.Sagoland för konstnärer
Önningebykolonin uppstod när Victor Westerholm förälskade sig i det karga åländska landskapet och köpte sig en boplats där. Sommaren 1886 bjöd han in sina kollegor.
Konstnärerna trivdes i den pittoreska byn där de kunde hyra bondstugor billigt och måla och leva utanför samhällets och akademiernas konventioner. Åland sågs som ett sagoland som man visste ganska lite om vid den här tiden.
Även konstnärer från Sverige som J.A.G. Acke och Anna Wengberg samt norrmannen Christian Krohg lockades med. Hanna Rönnberg var den som kom att stanna längst på Åland, även Elin Danielson återkom flera somrar.Lika men olika
Man målade ofta i grupp utomhus och motiven återkom, men ungdomarna hade olika bildspråk.
Utställningen visar att en stor del av Önningebykonstnärerna var kvinnor. Överraskande stark och självsäker är Dora Wahlroos i sitt självporträtt i Toulouse-Lautrec-anda, rökande med särade läppar och framskjuten haka.
Ofta ställde man upp som varandras modell och intressant är hur man porträtterat varandra och varför.
Elin Danielson avbildar Westerholms fru Hilma som sexuell med en frukt i handen, framåtlutad med intensiv blick och röda kinder med tummen på pulsådern – eller är hon gravid?
Elin Danielson ser nyförälskad ut med utsläppt hår i J.A.G. Ackes porträtt.
Fredrik Ahlstedt avbildar Hanna Rönnberg som madonna med utsläppt hår och slöja.
Flera av konstnärerna inledde förhållanden med varandra och vissa ingick äktenskap, som Zacharias Topelius dotter Eva Topelius med svensken J.A.G. Acke. Tyvärr dämpades kvinnornas skaparkraft efter att de gift sig.
Särskild Önningebystil?
Kan man då tala om en speciell Önningebystil? Här finns det skäl att vara försiktig. Motiven upprepades, vilket man kan se i Elin Danielsons framställning av en roddbåt i en havsvik som också Dora Wahlroos målade senare, men bildspråket är helt annorlunda.
Japonismen återkommer i hur naturen skildras i många av verken, det låg i tiden, som i Elin Danielsons stora förgyllda skärm med skärgårdsmotiv. De svenska målarna skiljer sig i uttryck från de finländska, det visar till exempel målningen Kvällsstämningav Edvard Westman målad i mjuk penselföring i en ljus, monoton färgsättning.
Bofasta, etablerade konstnärer
Utställningen lyfter också fram Tusby som en samlingsplats för konstnärer, även om det handlade om fasta boplatser i nationalromantisk anda och konstnärer som redan hörde till kultureliten.
Venny Soldan-Brofeltds sensoriska självporträtt, Pekka Halonens tomatplantor och Eero Järnefelts blommor exemplifierar detta i utställningen.
Jag skulle gärna ha sett fler målningar av de kvinnliga konstnärerna i Önningebykolonin, liksom verk av de ester som kom till Åland för att måla. Också till exempel Sigrid Schauman verkade på Åland.
Det hela blir lite för kortfattat och abrupt, även om syftet är att lyfta fram konstnärskolonifenomenet. Överlag kan man se utställningen som en oas och spegel till dagens naturpolitiska debatt.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 1.11.2019.
konstkontentan 