Ed Atkins, Live White Slime, Kiasma till 23.8.2020.
Ed Atkins svarta filminstallation på Kiasma ligger i tiden. Live White Slime skärskådar vår mänskliga oförmåga och vårt kontrollbehov.
Den brittiske, numera Köpenhamnbaserade, bildkonstnären och författaren Ed Atkinshar på Kiasmas femte våning iscensatt en säkerhetskontroll på en flygplats. Han liknar den vid en skärseld. Safe Conduct är Atkins mest realistiska verk hittills. Tre pannåer hänger från en enorm metallkonstruktion och ger intryck av skärmar som visar flygtider. Men i stället för tider syns en förvrängd version av de “lugnande” instruktionsvideor som brukar visas före säkerhetskontrollen.
Den vita manliga resenären som uppträder i videon framställs som en vanför eller imbecill individ. Eller, det är svårt att kalla honom individ, avatar är ett mer riktigt ord. Cyberfiguren, som är alldeles söndrig i ansiktet och full av blåmärken, ser ut som han i evigheter skulle ha kastats fram och tillbaka på rullskenorna i säkerhetskontrollen. Ständigt på väg, nervös och rotlös.
Runtom dånar Ravels Bolero som soundtrack och eggar nervöst upp mig, men musiken har också en hypnotisk verkan. Det hela formar en bisarr form av animation med en tryckande och ångestfylld stämning, som stundtals accentueras av absurda effekter. Avataren klär av sig i säkerhetskontrollen, men proceduren accelererar så att han också drar bort sitt öra (vilket tas fram med en enorm ljudeffekt av riven tejp för att öka känsloeffekten i animationen). Han slänger även hjärnan och de inre organen i säkerhetskontrollens plastlådor. Till sist sprutar han dit sitt blod. Mellan varven, lite som för säkerhets skull, hamnar där också lite grillad kyckling och en ananas. Det är med andra ord absurdism inom bildkonstens ramar, en Samuel Beckett-scen.
Bra tajmning
Atkins har för några år sedan utsetts till en av de mest betydande nutidskonstnärerna av den inflytelserika kritikern och kuratorn Hans-Ulrich Obrist. Den 38-årige konstnären är mycket efterfrågad på den internationella arenan och detta är hans första separatutställning i Finland. På Ars 17 i Kiasma lyftes Atkins fram stort med hans trekanaliga HD-videoverk av en ung, naken man som konstnären köpt för 500 dollar på internet. Atkins använde sig också då av musik, Bachs Matteuspassion, för att infoga känsla i det digitala uttrycket. Kroppar fattas i hans verk. Det är betraktarna själva som bidrar med dessa. Atkins visar det som inte finns där.
Min personliga reaktion till installationen på Kiasma är motstånd, framför allt på grund av den avstötande bildvärlden. Det är inte så att jag vill vistas här länge och så att säga njuta av detta, men jag fascineras av hur Atkins lyckas få fram känsla trots det digitala uttrycket. Samt av hur han tar fram poetiska dimensioner som är sällsynta i postinternet-konsten. Tajmningen har han också lyckats med, det är konst gjord i en tid av stora migrationsströmningar och terror.
Och visst tangerar Atkins också dagens virushets och kontrollbehov. Han ifrågasätter våra existensvillkor, vår ständiga rädsla och oro och vår oförmåga att ha tillit till livet i sig. Jag gillar hur Atkins med humor och på ett bombastiskt sätt försöker rationalisera det irrationella.
Regler ska brytas
I övrigt är utställningen kliniskt avskalad och kan kännas lite korthuggen. Men ofrånkomligt får den en att märka hur väl Steven Holls hangarliknande arkitektur lämpar sig för ändamålet. Utöver den hängande animationsinstallationen visas även en rad broderade ljuddämpande paneler med ytterligare säkerhetsvideor, samt text. Atkins är, märk väl, också författare och har gett ut ett antal böcker bland annat om tumörer (han dras till det bisarra och katastrofala) samt prosadiktverket Old Food. Man kan hävda att konstnären använder litteraturen som en lins att betrakta bildkonst genom och han strävar efter att skildra sina strukturer så att säga “grammatiskt” och poetiskt.
I panoramarummet visas en stor vinröd fanéraffisch med texten Live White Slime (ungefär: Levande vitt slem). En mångtydig titel som eventuellt kan relateras till det närmaste vi kommer vår egen benmärg till något avskumsaktigt? Orden formar ett slags burklock för hela utställningen: ett spektakel ska med andra ord få finnas och röra sig fritt inne i burken medan titeln, locket, är konstant och tillåter det hela. Språket fungerar överlag så, likasom regler. Atkins visar att språket, regler samt teknologi är till för att brytas.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 16.3.2020.
konstkontentan 