OFFENTLIG KONST
Konstnärsduon IC-98 (Patrik Söderlund och Visa Suonpää), Släktträd, Månsasgården, Skogsbäcksvägen 4, 2017.
IC-98:s Släktträd i Månsasgården kommer tveklöst att leva med sin tid och formas med åren. Men kommer Månsasborna att se verket?
Konstnärsgruppen IC-98:s konceptuella Släktträd för Månsasgården är ett växande och tidsfokuserat verk. Det vill forma sig som en del av Månsasbornas liv och arkitektur, i stället för att enbart dekorera omgivningen. Frågan är om och hur det lyckas nå invånarna?
Verket består av två delar, åtta olika sorters äppelträd fritt utspridda i Månsasgårdens parkmiljö, samt en serie på åtta grafikblad inne på biblioteket. Under vart och ett av de åtta äppelträden har konstnärerna placerat en stenbumling som de tagit tillvara från området. Dessa erbjuder naturliga sittplatser. Grafikbladen inomhus är ett helhetskonstverk så till vida att allt är gjort av platsens material, då konstnärerna har tagit tillvara sextioåriga vårtbjörkar fällda på området. Ramar, det handgjorda pappret, till och med tryckfärgen ifråga om kol har tillverkats från detta trämaterial, det vill säga Finlands nationalträd. Björkens årsringar har använts som tryckplattor och motiv i grafiken. Ett helt år skildras kronologiskt i hängningen och serien bildar därmed ett slags tidsdiagram. Fastän björken är död fortsätter dess liv som bild och som ett konkret material på samma plats och ställe. Framträdande blir därmed en kontrast mellan det växande, livfyllda och livlösa.
Tid och långsamhet är något IC-98, det vill säga Patrik Söderlund (f. 1974) och Visa Suonpää (f. 1968) återkommer till i animationer och konceptuella installationer. Konstnärsduon har verkat i över tjugo år och är känd för svartvita melankoliska animationer, där de kombinerar klassisk blyertsteckning med digitala effekter. Ofta gestaltar de landskap som långsamt växer fram. Till exempel skildrade deras meditativa installation i Aaltopaviljonen på Venedigbiennalen 2015 hur framtidens sista träd långsamt förmultnar i en annan geologisk tid då människan slutat existera. Även om de mestadels har gjort konst för den vita kuben, fick de för ett par år sedan möjlighet att göra ett offentligt text- och ljusverk för S:t Karins bibliotek, ett slags naturdikt som lever efter vädrets växlingar, bestående av en cirkel upp till tre meter i diameter, innefattande en dator med väderstation, diktgenerator, kalender och klocka. Det är likt Månsasverket ett verk man inte tar till sig i ett huj utan verket öppnar sig stegvis, år efter år, i olika årstider och väder.
Stimulerande helhet
Jag finner Månsasverkets idé stimulerande. Helheten är djuplodande organisk och för fram naturen som en del av oss, något att granska med tid och eftertanke. Äppelträden utanför Månsasgården är placerade så att man kan betrakta dem från bibliotekets läsesal. De kommer säkert med tiden att forma en stor, levande landskapsmålning. Äppelträden är därmed både en bild och en del av vardagen. Via mytologin kan man relatera till ett slags kunskapens källa. Men på samma sätt som det inte finns en enda sanning, föds kunskap via interaktion, via olika människor, tidsperioder och kulturer. Äppelträden, som vanligen lever 60–100 år, ska binda folk vid sin hemort och få dem att erinra tidens gång och årstidernas växlingar. Trädens tillväxt är därmed det centrala i verket, ett slags tidsdokument. Träden och stenarna får mig att tänka på de 7 000 ekar som Joseph Beuys lät plantera i Kassel 1982 under Documenta 7, var och en markerad med en basaltsten. Han arbetade för att göra konst till en kraft för social och ekologisk förändring, i allt detta fanns en vilja att omvandla betong och asfalt till lummig skog. Men IC-98:s sätt att uttrycka sig sker i en annan tid och ekologisk situation.
Jag söker en skylt eller text i anslutning till träden, men hittar ingen. Överlag anser jag att träden inte kommer fram i den annars relativt gröna förortsomgivningen. Frågan är vem i området som verkligen ser detta verk? Eller är det i detta läge relevant att ställa frågan hur Månsas formas av verket? Kanske social och ekologisk förändring inte går så lätt att mäta, det hela måste säkert få ta lång tid. Men enligt mig kunde detta verk ha en helt annan effekt i en mera betongdominerad, nybyggd stadsdel, som till exempel Fiskehamnen, där det verkligen finns ett större behov av träd och grönska, samt den kontinuitet som verket strävar efter. Verket leder mig därför in på frågan om skillnader mellan olika stadsdelars behov av offentlig konst, deras förutsättningar och villkor. Samt också ett ifrågasättande av vilka konstnärer som egentligen är mera lämpade att skapa verk för den offentliga miljön. Att de är heta namn i den vita kuben betyder inte alltid att de automatiskt kan skapa något utanför den som samspelar med omgivningen.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 31.5.2020.
konstkontentan 