Vägen till dold kunskap, Villa Gyllenberg till 11.10.2020.
Kända konstverk varvas med altare, ljusstakar och dödskallar när Villa Gyllenberg visar esoterismens spår i finländsk nittonhundratalskonst.
Konstutställningen Vägen till dold kunskap är något utöver det vanliga och överraskande för Villa Gyllenbergs repertoar: kristaller hänger i taket, ett upplyst rosettfönster hittas på golvet och new age musik flödar i bakgrunden. Museets arkitektur har formats till österländska dörröppningar och svarta spegelrum.
Kända konsthistoriska verk varvas med relativt okända namn samt rekvisita som altare, ljusstakar och dödskallar. Andlighet, självförståelse och högre kunskap är ledmotiv då museet följer den linje museets grundare Ane Gyllenberg stakade ut. Bankiren och konstsamlarens världsbild var nämligen starkt anknuten till antroposofi och frimureri.
Den aktuella konst- och religionsforskaren, filosofie doktor Nina Kokkinen har kuraterat utställningen och fokus ligger på hur esoteriska idéer inverkade på den finländska konsten under perioden 1890 till 1950.
Med finns en blandning av olika influenser – allt från rosenkreutzianismen, antroposofin, teosofin, buddhismen och frimurare. Utställningen visar glimtar av etablerade konstnärer som Akseli Gallen-Kallela, Hugo Simberg, Ellen Thesleff och Helene Schjerfbeck som alla var intresserade av det esoteriska. Många av dem hörde inte direkt till någon rörelse utan var sanningssökare som kopplade in intryck från olika riktningar.
Men utställningen visar också verk av relativt okända konstnärer som verkade i periferin utifrån rörelsernas principer. Torsten Wasastjernas triptyk När naturen vakar sover anden (1898) har inte visats i sin helhet på hundratjugo år. Man kan fråga sig varför. Den stora målningen med ett symbolistiskt landskap i mitten och två änglar på sidorna, där den ena visar ett svärd riktat uppåt och den andra nedåt, har en esoterisk innebörd. De två änglarna var länge dolda och placerade på annat håll och frågan är om man valt att ta fram Wasastjerna som en helt “vanlig” sekelskifteskonstnär i stället för att betona den esoteriska livsinriktningen?
Det har överlag inte funnits tillräckligt intresse för de esoteriska influenserna inom konsthistorisk forskning eller utställningsverksamhet förrän nu. Nina Kokkinen visar upp en ny sida av konsthistorien som fördjupar vår syn på nittonhundratalskonsten. Allt ligger i tiden, framför allt med tanke på de senaste banbrytande Hilma af Klint-utställningarna runtom i världen.
Iakttagen av porträtt
Hängningen refererar till en initiationsvandring i olika faser. Frågan om vad dold kunskap kan vara synas i grunden. På golvet finns svarta steg som leder vandringen framåt. Hugo Simbergs lilla men starka målning Utför livets flod (1896) understryker sökandet.
Upplägget är inte starkt konsthistoriskt betonat, utan är snarare en upplevelse och ett slags “handbok för sökaren”. Frågan “vem är jag?” präglar hela det första rummet.
Rummet är fyllt av porträtt och stora speglar, som gör att man känner sig iakttagen från alla håll, till exempel av ett självporträtt av Einar Ilmoni med intensiv blick. Ett slags centrum bildar Emil Halonens nästan två meter höga Kristusfigur i asp.
Konstnärernas uttryck är mycket varierande. Ett suggestivt porträtt av Eva Törnwall-Collin, som hade en antroposofisk livsinriktning, skildrar en rökande Rabbe Enckell som ser in i en spegel med ett djävulsansikte. I rummet hittas också tre temperamentsfulla porträtt av Meri Genetz.
Döden i fokus
Memento mori och en symbolistisk död tycks vara ledord i det svartfärgade mellersta rummet där en dov kyrkoklang hörs svagt i bakgrunden. Den bakre väggen upptas dramatiskt av Oscar Parviainens stora målning Kapucinermunkarnas krypta (1914), fulladdad med dödskallar. Bredvid står ett altare med en frimurarljusstake, ett timglas och en dödskalle ur Akseli Gallen-Kallelas samling. Han drogs starkt till mystiken och brukade bland annat klä sig i munkkläder. Med finns även hans målning De dödas flod (1893) och Hugo Simbergs skildringar av bonden och döden.
Det sista rummet är ljust och man kan svagt höra lätta abstrakta toner, likt glitter. Det hela påvisar en slags räddande väg och frågan “vem är vi?” kan nu i stället tänkas träda in i bemärkelsen att vi alla kommer från ett gemensamt ljus.
På golvet finns ett upplyst rosettfönster likt en matta och själva ingången är orientaliskt formad. En Buddhastaty från sjuttonhundratalet får sällskap av Rosen-korsets ljusstake och Eva Törnwall-Collins skildring av eurytmi. Bredvid finns Ellen Thesleffs abstraherade Basunängel (1925) och Sakari Tohkas bronsängel (1939).
Utställningen rymmer överlag många bilder av änglar och de framstår som ett slags guider till andlig visdom. Mindre kända verk finns också med, till exempel Eva Gyldéns gipsängel ur Antroposofiska sällskapets samlingar.
Likt en ändstation och ett altare förefaller Akseli Gallen-Kallelas Ad Astra (1907). Den stora målningen som ingår i museets samlingar ter sig annorlunda i denna kontext; den återger nu tydligare själens pånyttfödelse. Likaså framstår Ilona Harimas österländska bildspråk tydligare som ett exempel på esoterisk konst.
Sfinx och hexagram
Vilka är då kriterierna för att ett verk ska räknas som en del av det esoteriska? Det hela kan förefalla luddigt då symbolismen pågick under denna tid och en stor del av modernismen påvisar ett slags sanningssökande.
En hel vägg i utställningen upptas av Schjerfbecks måleri. Målningen med en kvinnoprofil omgiven av uppskrapat guld likt en gloria visar hur Schjerfbeck utforskade det andliga på ett mycket individuellt plan.
Frimurarna har däremot tydliga symboler och det antroposofiska bildspråket har alldeles egna ramar i ett suddigt och pastelligt uttryck. Återkommande i utställningens verk är också hexagram, sfinxen som symbol och motiv med vandrare som söker ljuset som Onni Muusaris Skattsökaren(1910).
Ska man då se utställningens konstnärer som konstnärer eller medier? Utställningens konstverk förfaller i vissa fall som ett slags kartor över ett andligt arbete, men också som uttryck för en omvälvande tidsperiod där det fanns behov för denna typ av andlighet. I sin helhet varken profeterar eller föreläser utställningen. Den fungerar som en blandning av troselement, ger en viss återblick och nytolkning av konsthistorien, men också intressanta frågeställningar om varför detta är intressant just i dag.
I samband med utställningen utkommer den digra publikationen Andens rikedomar (red. Nina Kokkinen och Lotta Nylund, Parvs) med tretton fördjupade essäer kring esoterismen i finländsk nittonhundratalskonst.
Jag hoppas få se mera av denna typ av utställningar framöver på Villa Gyllenberg. Det skulle vara givande att också få ta del av det esoteriska i fråga om abstrakta verk och nutidskonst, även om det ännu inte forskats mycket i detta.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 13.6.2020.
konstkontentan 