Pasi Rauhala: Konstnärlig hyllning till döda flamingor

Offentlig konst

Pasi Rauhala: Flamigos, 2019. Capellas allé, Fiskehamnen.

Digitala världar är i dag lika stora delar av våra offentliga rum som gator och torg. Men hur ter sig ett temporärt konstverk på internet jämfört med ett bronsmonument? Pasi Rauhalas digitala installation Flamigos i Fiskehamnen ses delvis via en app och vill väcka Högholmens flamingoflock till liv.

Flamigos tar i sin besittning pelarna under Brändö bro i Fiskehamnen. Verkets fasta del är ett ljusverk placerat på brons rosafärgade pelare där konstnären Pasi Rauhala skapat flamingoflockar som rör på sig via programmerat ljus. Den andra delen är virtuell och kan ses via en applikation på mobilen. Applikationen visar lekfullt hur flamingoskepnader animeras på marken under bron. 

Medie- och installationskonstnären Pasi Rauhala (född 1978) använder sig ofta av högteknologi. Till exempel bestod hans installation på Ode i höstas av ett neuralt nätverk; skärmar i en metallkonstruktion som påvisade artificiell intelligens och hur maskiner kan skapa helt nya verkligheter. I grunden berörde det frågor kring sanning och osanning. Rauhala har även gjort ett permanent offentligt verk i ett bostadsområde i Jyväskylä; en medieinstallation med naturmaterial tillsammans med konstnären Teemu Lehmusruusu. 

För nyinflyttade

Flamigos kommer att finnas kvar under Brändö bro i cirka två år. Verket hänvisar till en flamingoflock som bodde i Högholmens djurpark mitt emot Fiskehamnen. En räv som slank in i djurparken 2010 sargade två flamingor. Resten av fåglarna dog av chock. 

Jag ställs inför frågan vad detta verk ger mig. Runtom råder byggkaos och det krävs verkligen att man stannar upp i gångbanan under bron och noterar metallplattan med appen. Det hela ses bäst i mörker och om man väl märker det kan det väl ha något av en uppiggande effekt.

Verkets namn är en kombination av orden flamingo och amigos. Något för ensamma nyinflyttade som behöver en slags anknytning till området? Teknologi är ofta en generationsfråga och detta verk kan tänkas attrahera en yngre publik. Men jag kan inte hävda att den sextonåring som var i mitt sällskap verkade speciellt imponerad. Dessutom fungerade inte verket helt i sin fulla rätt när vi besökte platsen för några veckor sedan; de digitala flamingorna ville inte helt flöda ut, vilket förstås är demolerande för upplevelsen. Helsingfors konstmuseum Ham meddelade senare att de ska förnya metallplattan som finns i anslutning till verket. Teknologin är ytterst sårbar och därför kräver denna typ av konstverk en helt annan omvårdnad och tillsyn. 

Behagliga byggen

Av den konst som införskaffas inom ramen för miljökonstprojektet för Fiskehamnen, som styrs av Helsingfors stad, kommer femton procent att vara tillfällig konst av detta slag. 

Arrangören Ham hävdar att de med dessa tillfälliga konstverk vill göra byggarbetsplatsen visuellt behagligare för dem som redan flyttat in i området. Det ska ge invånarna korta, tidsbundna upplevelser och överraska i stunden. Ett nyligen tillkommet verk är Raimo Saarinensskulpturliknande ruiner som övertagits av växtarter från olika kontinenter på Englandsskvären. Ett annat exempel från området är Tatu Tuominens förgängliga verk med en blinkande lampa med titeln Majakkavalo (Fyrljus) som pågick i vintras. Det var fråga om en ljusshow i bostadsbolaget Fiskaris översta våning, samt nytryckt litteratur om Fiskehamnens historia med spritsmuggling som delades ut gratis till invånarna. Med detta ville konstnären överraska och tillföra något i stunden, men också förankra nyinflyttade i området. Även Rauhala närmar sig områdets mikrohistoria och lokalkultur, men ur en helt annan synvinkel. 

Den offentliga konsten har alltmer förskjutits till att vara föränderlig och tillfällig utan krav på långsiktig materiell hållbarhet. Endast dokumentationen kvarstår, samt ofta följdfrågan om vad som egentligen är skillnaden mellan offentlig konst, teater, musik och konserter. 

Överlag kan man hävda att den tillfälliga offentliga konstens styrka ligger i att den har en större möjlighet att snabbt fånga in och omedelbart förmedla samtidens aktuella frågor än permanenta verk, samt i att möta nya publiker. Denna typ av offentlig konst kunde med andra ord på ett helt annat sätt beröra våra blinda punkter, så att dessa framdagades och togs upp till diskussion. Saknas denna drivkraft förefaller de lätt alltför förgängliga och det hela blir urvattnat. Därför kunde dessa tillfälliga verk vara betydligt mera delaktiga i den offentliga politiska diskussionen.

Camilla Granbacka

Publicerat i Hufvudstadsbladet 14.6.2020.