Vem har rätt att kapa en offentlig skulptur? För tillfället har den japanska bildkonstnären Tatzu Nishi övertagit en del av helsingforsarnas rum. Runt Ville Vallgrens landmärke Havis Amanda har han byggt en stor svart låda som man hamnar att betala för att gå in i. Om man vill övernatta i lådan, i ett rum med nationalistisk tapet och med Havis Amanda stående i sängen, så hamnar man punga ut femtio gånger mer. Allt oftare dyker det upp överraskande ingrepp och element i det offentliga rummet. Hur kan vi egentligen påverka det som trycks framför näsan på oss eller abrupt berövas oss? I Manta-hotellet är det Helsingfors stads konstmuseum som drar in vinsten.
Tatzu Nishi har i snart tjugo års tid ånyo-kontextualiserat offentlig konst runt om världen. Han går i samma banor som konstnärsparet Christo och Jeanne-Claude som också kapslade in byggnader, träd och öar. Men Nishi går så att säga ett steg längre. I Nishis verk kan man så att säga gå in bakom själva draperierna och bli en del av förvandlingen. Det ligger en strävan till något surrealistiskt i installationen. Men tyvärr, det känns inte riktigt som att dyka in i en målning av de Chirico precis, om det nu är surrealism som Nishi vill erbjuda. Nishi vill kanske få oss att känna oss utvalda. Man ges möjlighet att uppleva en intimitet som endast fåglar, berusade studenter eller konservatorer får.
Nishis val av skulpturer påverkar extra mycket helhetsintrycket. Den nakna Havis Amanda är definitivt av känsligare sort än Kolumbus-statyn högt i det blå som Nishi kapslade in för några år sedan i New York. Havis Amanda mitt i sängen känns bara helt enkelt fel. Det känns lite som om man stigit in i en pervers Jeff Koons-samlares sovrum. Att man kan betala för ett ”ligg med Amanda” känns ytterligare smaklöst.
Ska man då se det hela paradoxalt nog som en makaber men i grunden politiskt laddad kommentar för att försvara friheten i det offentliga rummet? Nåja, det finns bra och dåliga sådana. I grunden kvarstår ändå realiteten att en offentlig historisk skulptur har gömts in i en svart låda, för att en nischad elit betalar för att få ta del av verket på ett sätt som den ursprungliga, nu avlidna konstnären inte själv har planerat eller påverkat. Jag tror att Ville Vallgren vänder sig i sin grav. Hans enda dotter, som han så ofta kallade sin kära skapelse hör nog hemma i det fria, upphöjd från publiken med sikte mot havet.
Camilla Granbacka
konstkontentan 