KWUM, som öppnade i fjol i Fiskars utanför Helsingfors, är det enda keramikmuseet i sitt slag i Norden. Här blandas internationell studiokeramik, högklassisk arkitektur och hantverk, men mellan raderna hittas också ett starkt försvar för keramikens ställning.
Keramikern Karin Widnäs, som har samlat keramik av både finländska och utländska keramiker i över fyrtio års tid, samt hållit utställningar tidigare i sitt hem började planera ett museum för sju år sedan.
– Jag visste inte ännu då att keramikundervisningen skulle skäras ned så radikalt som den gjordes för ett år sedan här i Finland. Museet blev därmed också ett slags nödrop för att få igång en diskussion och försvara den finländska keramikens ställning, säger Widnäs.
Widnäs belyser hur man på Aaltouniversitet i Helsinfors i dag inte längre blir keramiker utan formgivare. Undervisningen i keramik är inte en självständig enhet utan en del inom huvudämnet design. Widnäs är orolig över denna tendens som råder inom utbildningen, där man inte ser helheten utan vill spara pengar genom att lotsa alla formgivare genom samma kanal. Detta gör att en behövlig fördjupning och ett kunnande om ett material försvinner.
– Jag är rädd för material- och helhetskunskapen dör ut och att det blir en massa dilettanter. För att kunna formge så måste man känna till materialet. Leran är ett livslångt projket, man lär sig hela tiden nya saker.
Keramik i samspel med arkitektur
I dag står det bastanta, kubformade museet strax bredvid Widnäs hem och ateljé, i en sänka omgiven av lövskog och med en vacker utsikt över en sjö. Fasaden i obehandlad gran skimrar vackert av solens strålar. Arkitekt till bygget är den välkände Tuomo Siitonen, som står för många av Helsingfors centrala byggnader. Karin Widnäs har själv varit med och påverkat arkitekturen med sin keramik. Huvudentrén, som till sin slutna skepnad påminner om en brännugn är beklädd med 2 000 av Widnäs handgjorda kakel. Plattorna skiftar i en mattgrön, kopparhaltig glasyr. Genom att placera kakelplattorna på olika sätt framstår de som ett W, K eller M.
– KW står för Karin Widnäs, UM för Museum. Det råkade sig att kwum betyder dröm på koreanska. Det lämpade sig väl då det sydkoreanska är en betydande inspirationskälla för mig.
Väl inne i byggnaden möts man av rymd och lugn. Den ena gaveln består av fönster som tar in den omgivande naturen. Byggnaden på 300 kvadratmeter är fördelad på två våningar. Hantverket betonas i det hela; en skulptural spiraltrappa i trä framstår som ett smycke i mitten. Väggen kring trappan består av 6 000 stavformade handgjorda kakel, vissa med namn på personer som bidragit till finansieringen av KWUM. Dessa har Widnäs gjutit för hand och det hela påminner något om Alvar Aaltos kakelfasader.
Hantverket betonas i arkitekturen. KWUMs trappa. Foto: Camilla Granbacka
Ljus i porslin
En utställning med den brittiska 82-åriga keramikern Margaret O’Rorkes upplysta keramikskulpturer i vitt skirt porslin upptar hela museets övre våning. O’Rorke drejar cylindrar, skär sedan upp dem och fogar dem på olika sätt likt en lampa före bränningen. Hantverket och det organiska kommer väl till uttryck och för tankarna till vilken extraordinär och sensuell effekt det har, speciellt med tanke på hur det kan påverka annars sterila rum. En industriellt formgiven lampa skulle inte ha samma verkan.
Brittiska Margaret O’Rorkes ljusskulpturer är gjorda av tunt vitt porslin. Foto: Camilla Granbacka
Karin Widnäs egen samling av unik studiokeramik i första våningen representerar både framstående utländska och finländska keramiker. Kyllikki Salmenhaaras små skålar, Kati Niittylä-Tuominens näverliknande vas samt Erna Aaltonens slutna och tystlåtna urna visar hur nära det finländska uttrycket ligger det japanska. Med finns även yngre finländska kermiker så som Katja Kotikoskis skira och pastelliga ballonger i porslin och Kim Simonsson vitglaserade, animationslika flicka. Ulla Viottis röda tegel med text och Kerstin Hörnlund vita fat representerar Sverige. Australiska Janet Mansfields stora monokroma kärl är bränt i vedeldad ugn så att askan lägger sig på föremålet och bildar glasyren. Det hela påvisar en tradition som uppstått i Asien i tiderna, men används ofta i Australien. I Widnäs samling hittas också ett flertal sydkoreanska konstnärers verk, såsom ett slutet svart ovalformat fat av Suku Park. Suku Park har länge verkat i Finland, nu bosatt i Posio i Lappland där Pentik-fabriken är belägen. Det är mycket tack vare honom som Widnäs har gjort många resor till Sydkorea.
I första våningen hittas också en mindre utställning med tre sydkoreanska, unga keramikers arbeten; Kim Min-kyoung, Yoo Kyung-ok och Ha Sung-mi. Det är frågan om små animationlika pjäser på golvet och väggarna, så som små dockliknande varelser och vita fjällugglor. Nutidskonst, skulptur och keramik blandas på ett givande sätt då de tycks vilja säga något om vårt naturförhållande och förälder–barn relationer.
I museet kan man också läsa om keramikundervisningen i Finland. Samt bekanta sig med keramikarbetets olika skeden, råämnen, leran, glasyrerna, verktygen och processen. Museet är både tankeväckande och sinnligt njutbart. Naturnärheten, den överkomliga storleken och den ljusa, människovänliga arkitekturen påverkar positivt. På ett bord ligger små runda önskedosor i olika färger, brända i rakuteknik som kan användas för egna drömmar, det vill säga man skriver sin önskan på en papperslapp, bränner den och förvarar sedan askan i dosan tills ens dröm gått i uppfyllelse. Detta förefaller skaparen till dessa, nämligen Karin Widnäs ofta ha gjort.
Camilla Granbacka
Publicerat i FORM Magazine for Nordic Architecture and Design 5/2020.
Kwum finns i Fiskars i Finland, cirka en timme väster om Helsingfors. Den gamla bruksorten Fiskars, känd för sin tillverkning av saxar, är idag hem till drygt 100 kreatörer.
konstkontentan 