Det lilla blandas med det stora i bildkonstnären Taru Happonens verk, där hon plockar in små detaljer från stadens olika miljöer och får klichén med mikro och makro att klinga på nytt. Alla tre utställningar på Forum Box fungerar bäst som helhetsinstallationer man passerar igenom.
Taru Happonen, Endless forms most beautiful (2022), olja och pärlemorfärg på linne, 200 x 265 x 4 cm. Foto: Camilla Granbaka
Bildkonstnären Taru Happonen tycks ohämmat plocka små detaljer från skogen och insektliv, stadens olika miljöer, allt som stundvis fångar ens intresse både på skärm och verklighet. För att sedan koppla ihop och konservera dessa fragment till kalejdoskopiska visioner, till nya bilder i tjocka lager av oljefärg. Mitt i vår hypervisuellt betingade kultur försöker hon registrera och förstå sin omgivning, både det vi vill kalla natur och det som tydligare kopplas till något syntetiskt. Det är frågan om samtidens visuella överflöd, en översvämning av bildmaterial, sedda mikroskopiskt eller med kosmiska mått. Den skrovliga måleriytan är en upplevelse i sig att betrakta på nära håll. Det är frågan om färgsprakande och lekfulla labyrinter av subtila referenser. Bilderna blir komplicerade att betrakta då hon pressar in dessa kraftigt zoomade bildintryck på duken så som hon pressat bort all luft ur bilderna. Det blir svårt att tränga in i bilden, ögonen söker nya tangenspunkter i galleriet. Där av blir det hela mera frågan en helhetsinstallation. Men på ett spännande sätt är bilderna ändå välbalanserade kompositioner och färgharmoniska.
Titlarna är på engelska och behandlar ekologiska och biologiska aspekter i naturen, som en fjäril som fastnat i is, kamouflage, kosmiska zoomningar och parasiter. Det hela för fram hur det lilla blandas med det stora; makro med mikrokosmos. Detta med att fokusera på mikro och makro har blivit något av en kliché på konstscenen just nu, men Happonen får ändå det hela att klinga på nytt. Hon påstår själv hur hon försöker inta en helt ny, udda varelses perspektiv när hon iakttar sin omgivning, så som en utomjording som just landat i världen och inte ser någon värdeskillnad mellan låt oss säga en bakterie och ett flygplan. Materialanvändningen är olja och pärlemorpigment på duk, och hon experimenterar friskt med att måla på eller rama in målningar med upphittad plast. Happonens målningar och installationer har nyligen vistats under årets Kuvan kevät-utställning och i en soloutställning på Galleri Huuto. Hon har också gjort installationer med långa, vassa stickor som kommer ut ur materialet, ett slags defekt natur. Happonen balanserar hela tiden på gränsen mellan det syntetiska och naturliga.
I galleriet hittas också soloutställningar av två andra unga konstnärer; Henna Ahos lekfulla och vilda installation med invävda vardagsobjekt så som skor, maskiner och slangar, samt Päivikki Alaräihäs tystlåtna monokroma installation i gips, papper och tyg, som för en långsam dialog med arkitekturen. De är alla olika i sitt uttryck, men det som förenar dem är det installationsmässiga, hur de töjer på måleribegreppet. Det blir tydligt för alla dessa tre att deras verk fungerar bäst som helhetsinstallationer som man passerar igenom. Det vill säga man vill vid betraktelsen av en bild samtidigt också hitta en ingång i andra omgivande bilder. Bilden blir därmed ett slags fönster till parallella bilduniversum.
Päivikki Alaräihä. Foto: Camilla Granbacka
Henna Aho. Foto: Camilla Granbacka
Camilla Granbacka
Taru Happonen, Cosmic Zoom; Henna Aho, Hypofutulore; Päivikki Alaräihä, Movements of Thought, Forum Box till 4.12.2022.
Publicerat i Hufvudstadsbladet 27.11.2022
konstkontentan 