I dokumentärfilmen Saving the World (2005) skildrar Maija Blåfield sin vän Marcel Bloemendal, som är diagnostiserad med schizofreni och oavbrutet rest runt i 30 år i Europa då han vill rädda världen från kärnvapenkrig.
Bildkonstnären och filmregissören Maija Blåfields påvisar nya sätt att se på verkligheten som omger oss, vare sig det är en skog eller livet genom ögonen på en schizofren person som vill rädda världen. Hennes experimentella dokumentärverk förenar ytterligheter till sagolika berättelser och får oss att ifrågasätta vad som är verklighet och sanning.
Hängningen i konsthallen är luftig och växlar mellan film och fotografi. Man kan tillbringa en hel eftermiddag i utställningens säckstolar, filmerna som projieras är allt från 15–55 minuter långa, men man behöver inte följa dem från början till slut. Även om man lätt slukas med, konstnären är en stark berättare. Det första rummet upptas av en alldeles ny fiminstallation Scenic View (2023) som visas på fyra skärmar som är placerade i en dynamisk visuell helhet där bilderna växlar rytmiskt. Blåfield tar sats från det traditionella sättet att skildra skogslandskap, framförallt inom måleritraditionen, och visar att skogens ekosystem är helt annorlunda, likaså blottar Blåfield dokumentärfilmandet i sig: vad är verkligt och vad är overkligt, var går gränsen? Blåfield agerar lugn och saklig sagoberätterska. Plötsligt avbyts idyllen och hon avslöjar hur allt egentligen ligger till och börjar om från början. Björnen äter inte blåbär, utan hon har lockat honom till platsen med annan mat. Själv sitter hon gömd och instängd i en kamouflerad koja och filmar. Att det hela utspelar sig 900 m från ryska gränsen bryter också markant från den inledande måleriska landskapsidyllen. Från den gröna filmkojans fönster zoomas plötsligt vyer från Detroits förorter: en helt annan typ av skog med enorma lönnträd, vildvuxna forna trädgårdar, ett stört ekosystem där naturen bryter ned bebyggelse. Från detta leder hon oss till finländsk planterad skog. Blåfield visar att allt har två sidor. Till slut slår allt över till en okontrollerad fantasibild, mossa som bubblar upp, rötter som rör på sig, mystiskt slem som rinner över.
Finska konstföreningen har producerat Maija Blåfields (f. 1973) retrospektiv i Helsingfors konsthall. Det är kutym att årligen välja en medlem från konstföreningen för detta och i år fick Maija Blåfield möjligheten. Blåfield är en etablerad filmregissör, år 2014 tilldelades hon statspriset i mediekonst och 2017 kandiderade hon för Ars Fennica-priset. Verken som nu visas är från 20 år tillbaka men med finns också nya. Det är frågan om filmer med mycket varierande teman. Mycket bottnar i gränsdragning mellan normalitet och abnormalitet, verklighet och galenskap, samt ensamhet. Blåfield ramar in ämnena med anekdoter, allt från en borttappad ål som levde ensam på botten av en brunn till en flicka som endast kunde skämta med sig själv då hon var den sista som pratade ett utdöende språk. En förenande länk är humor, en stark berättarröst och en förmåga att sammanbinda ytterligheter på ett lekfullt sätt som väcker frågor. Bildens värde och minnet i sig är något hon återkommer till, och det framkommer framförallt i kortfilmen Guldåldern (2015) där konstnären grävt i sitt eget 15 år gamla bildmaterial. Hon visar hur bilderna får en helt ny verkan när hon sammanställer dem på nytt, samt att man man kan ändra sin syn på det förgångna, framförallt med humor.
Den stora salen upptas av 40 färgfotografier. De går under namnet Berättelser från vägrenen och har en känsla av roadmovie över sig. Textraden under varje bild har en poetisk klang, så som en fanfar till gula, tillskrympta ballonger som 875 104 personer har gått förbi. Fotograferingsplatserna är inte nämnda, det är inte av betydelse. Snarare känsloläget och små stunder.
Filmen The Fantastic (2020) förefaller mycket aktuell då den för fram folk som lever starkt separerade från resten av världen. Blåfield har intervjuat nordkoreaner som kommit över utländska filmer som hittats i sopor som kommit in från Europa i början på 1990-talet, så som James Bond, Matrix och Rambo. Blåfield tar fram de detaljer som nordkoreanerna speciellt fastnade för i filmerna: vardagliga saker som till exempel att kramas och dansa. Det är endast deras röster som hörs, inga ansikten, i stället visas abstrakta landskap, stjärnhimlen och blinkande lampor i gråa höghus: en annan sida av Nordkorea än vad vi vanligen ser i median. Filmen för oss in i ett luddigt rum där gränser suddas ut, där verklighet och fantasi blandas. The Fantastic har fått sitt namn efter litteraturteoretikern Tzvetan Todorovs teori om det fantastiska. Todorov definierar det fantastiska som något som framträder i litteratur när det uppstår en tvekan huruvida något är verkligt eller galenskap, en illusion eller dröm. Detta kan upplevas som en röd tråd genom hela utställningen: det är endast om denna tvekan uppstår som det fantastiska står att finna. Likaså framträder vikten av att låta sig överraskas.
I kortfilmen Guldåldern (2015) ställs frågor kring vårt minne och hur många bilder en människa fotograferar under sin livstid.
I samband med utställlningen framligger en essäbok ut om Maija Blåfields filmer: Mahdollisia mahdottomuuksia (Parvs, 2023), med skribenter från olika inriktningar så som kulturpolitik, psykologi och miljöfilosofi. Bokrelease hålls 2.2 kl. 18.30 med tillhörande diskussion i Helsingfors konsthall som en del av DocPoints program.
Maija Blåfield, Berättelser från vägrenen, Helsingfors konsthall till 5.3.2023.
Foto: Camilla Granbacka
Camilla Granbacka
Publicerad i Ny tid 30.1.2023
konstkontentan 