Jason Martin, Folie à deux; Leena Nio, Mindscapes, Galerie Forsblom till 9.9.2013.
På Galerie Forsblom står engelsmannen Jason Martins sensuella penseldrag i böljande rörelser i bjärt kontrast till Leena Nios surrealistiskt lagda och färggranna måleri. Det är frågan om två helt skilda utställningar, men det förefaller givande att dessa ställer ut samtidigt. I detta fall berikar konstrasterna.
Engelsmannen Jason Martins (f. 1970) monokroma målningar är skulpturala och själva penseldragen är själva målningens bildspråk. Martin hör till de yngre i Young British Artist-generationen, det vill säga han ingår i samlaren Saatchis stall. I hans måleri råder en materialfixering samt en genomgående metamorfos, ett föränderlighetstema. Han smeker ytorna med sina breda målarpenslar, sinnligt och sensuellt, ja man kan nästan säga likt en smeksam storm. Hans penslar påminner snarare om borstar, så breda är de. I svepande rörelser drar han färgen över målarduken. Trots att det ger ett spontant och process-artat intryck, som om han dansat över duken lär han ha noga planerat uppsättningen av de böljande rörelserna. Målningarna bär spår av såväl abstrakt expressionism som minimalism. Tankarna går ofrånkomligen också till romantiken i fråga om ett närmande till naturen, det individuella och känslan. Utställningens horisontala verk ger intryck av ett slags landskap med böljande hårslingor eller hästmanar. De vertikala verken förefaller igen mera som porträtt. Verken innefattar både något bekant och samtidigt är de hemlighetsfulla. Titlarna är abrupt lösryckta från konstnärens eget liv och vardag, men de ger spelrum till betraktaren. Många kopplar lätt Jason Martin till svarta målningar. Fascinerande är det att märka att trots det svarta är de full av ljus och skugga. Ljuset får leka fram ett eget mönster över dukarna och något glamouröst och hemlighetsfullt glittrar fram på dukarna. I ett annat rum hänger färgbaserade, sammetsliknande verk som tycks vilja suga till sig uppmärksamhet. Det är frågan om muskulösa och energiska verk fullproppade med rent färgpigment.
Utställningsnamnet Folie à deux syftar till ett psykologiskt syndrom, ett tvåpersoners vansinne där en illusion lätt smittar från en person till en annan. Även om verken står i dialog med varandra så blir efter hand sinnligheten och smekningarna nästan kväljande i galleriet. Jason Martin tycks på ett sätt utmana den goda smaken, en effekt som han kanske också medvetet eftersträvat? Men det blir ändå monotont och variationsfattigt i längden. Det gör därför gott att vandra vidare till Leena Nios (f. 1982) färgstarka men tystlåtna surrealism. Nio, som erhöll Finska konstföreningens Dukatpris för unga konstnärer år 2010, målar också hon böljande hårstrån och är materialfokuserad med tydliga penseldrag och tjockt med färg. Men till skillnad från Jason Martins explicita sinnlighet blir man här placerad framför galler och spjälgardiner i målningen. Man blir ofrånkomligt en utomstående som tittar in i skyddade, gåtfulla rum. Men samtidigt stirrar målningarna tillbaka på betraktaren. Återkommande i verken är gömda blickar som plötsligt ertappar betraktaren, det kan vara hotfulla ögon i nacken eller tomma, uttryckslösa ögon. Det råder en laddning av utanförskap i verken. Man är både nära och fjärran i hennes måleri som är lagt i flera rumsliga skikt. Medvetandets inre sfärer blottas men inte på ett direkt sätt utan snarare i ett virrvarr av trådar, i all dess komplexitet.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 4.9.2012.
konstkontentan 