52 själar – symbolismens landskap
52 själar – symbolismens landskap, Ateneum till den 17.2.2012.
I Ateneums storsatsning 52 själar blandas finländska symbolister friskt med internationella toppnamn som Van Gogh och Kandinsky. Det är frågan om landskap fulla av spänning och mystik och mellan raderna skrivs ny konsthistoria.
Över 70 målningar från perioden 1880-1910, de flesta världskända, hänger nu efter en turné i Europa på Ateneums väggar och visar hur konstnärer använde landskap som ett verktyg för att skildra drömmar, kosmos, nationalism och idéer om den moderna tiden och vetenskapen. ”Måla inte själva objektet, måla den effekt objektet förmedlar” hävdade symbolistpoeten Stéphane Mallarmé. Det är mycket fråga om de eviga värdena och de allra djupaste känslorna – nedsatta prydligt med hjälp av oljefärg på duk, men ack så starkt. Landskapet blev en utgångspunkt för något mer och man valde återigen se världen ur ett temperament – något som kom att påverka konsten långt framöver. Utställningen tar fram konstnärer som gav upphov till symbolismen såsom Böcklin och Whistler, men sträcker sig också fram till abstraktionens grundpelare som Kandinsky och Mondrian.
Ateneum har valt att använda Van Goghs kända såningsman som ledmotiv för hela utställningen. Detta är antagligen för att påvisa att utställningen även innefattar mycket kända internationella verk av till exempel Gauguin, Kandinsky och Munch. Museet har lyckats låna verk bland annat från Musée d’Orsay i Paris, Tate-museet i London och MoMA i New York. Men när utställningen visades tidigare i år på Nationalgalleriet i Edinburgh och Van Gogh-museet i Amsterdam valde man istället Gallen-Kallelas Keitele-vy som ledmotiv för att påvisa något för dem mera exotiskt. I utställningen blandas verk av Väinö Blomstedt och Hugo Simberg friskt med de internationella kändisarna. Symbolismen spred sig snabbt över Europa och blev också stor i Finland. Albert Edelfelt blev intresserad av symbolismen på äldre dagar och i utställningen finns tre verk av honom, bland annat den sagolika solnedgången över Kaukola ås. Den enda kvinnliga konstnären i utställningen är Ellen Thesleff, vilket är förvånande – varför detta trånga perspektiv?
Mardrömmar och tysta städer
Hängningen i Ateneums har indelats tematiskt. Symbolismen var märk väl inte en enda stilinriktning, utan snarare en attityd som delades av ett antal olika konstnärer, också över konstområdena. Till exempel Böcklin, Von Stuck och Puvis de Chavannes inspirerades av antiken och mytologin. Via heta medelhavslandskap med arkaiska bilder av nymfer och herdinnor försökte man fly den moderna världens materialism. Konstnärerna reagerade också mot de omänskliga förhållandena i städerna och landsbygdens förfall. Den stora målningen av dansken Jens Ferdinand Willumsen skildrar på ett fotografiskt sätt mänsklighetens litenhet inför naturens storslagenhet och kraft. Både naturen och den lilla byn vid sjöstranden infiltreras i samma solljus. Fotografiet hade märk väl under denna tid gjort sitt intrång och vissa såg det som ett hot mot måleriet. Symbolisterna strävade till något utöver vad fotografiet kunde dokumentera. Det blev en vandring i känslor, ljusfenomen och naturens betydelse.Gallen-Kallelas symbolism var mera politisk än individualistisk och spåren på vattenytan i verket av sjön Keitele från år 1905 indikerar till Väinämöinens båt. De symbolistiska konstnärerna tog även fasta på mardrömmar. Freuds teorier om det undermedvetna och Jungs drömtydningar gav grogrund för symbolisternas strävan. Polska Jacek Malcewskis målning skildrar hur små barn tvinnas in i ondskans ande. Detta är en poetisk skildring över den tidens samhällsklimat i Polen. Gripande är Giovanni Segantinis blåstämda karga snölandskap med två lidande kvinnogestalter intrasslade i ett träd. Verket bär titeln De dåliga mödrarna. Likaså Edvard Munchs melankoliska verk fulla av inre kaos skiljer sig ur mängden, speciellt det mardrömsaktiga gröntonade mansansiktet i Man och kvinna på stranden från 1907.
Musik och själen i vibration
Den måleriska symbolismen stod starkt förankrad i poesi och filosofi, men också i musik. Redan på 1870-talet gör Whistler analogier mellan musik och måleri. Han kunde iaktta motiv vid Themsenfloden i en båt och bearbetade sedan den destillerade bilden till en målning ur minnet. Rachmaninov ackompanjerade Böcklins målning De dödas ö från 1880 och Kandinsky inspirerades starkt av Schönbergs musik i sitt måleri. Kandinsky ansåg att mänskliga känslor består av själsliga vibrationer och att själen sätts i vibration på grund av naturen. Ord, musikaliska toner och färger innefattar förmågan att locka fram själsliga vibrationer.
Man kan efter Kandinskys utspel fråga sig varför Monets serie av höstackar i vinterskrud är med och representerar symbolismen? Men i denna kontext kan man upptäcka att de är märk väl inte bara en studie i väderlek och årstider, utan Monet inför även subjektivitet och abstraktion i denna serie. Impressionismen satte stort värde på friluftsmåleri och en direkt observation. Höstackarna förefaller i det hänseende inte så ”ögonblickliga”. Utställningen visar i sin helhet att symbolismen hade stort inflytande på det som komma skall som till exempel fauvismen och surrealismen. Utställningen och katalogtexterna syftar härmed till att modernismens virila plattform finns mera i de symbolistiska värdena och inte så mycket i impressionismen som man velat påstå inom konsthistorien tidigare.
Utställningen i Amsterdam lockade över 400 000 besökare och symbolismen har inte tidigare visats så stort på kontinenten. Varför väljer man överlag att visa symbolistiska landskap så stort i dag? På 1800-talet var symbolisternas yttringar en reaktion mot den nyktra realismen och naturvetenskapens metoder – hur är det i dag, har vi fortfarande samma analytiska inställning till naturen? Många av sekelskifteskonstnärerna valde att också bygga och bo ute i naturen, tänk exempelvis Tusby, det var något som man såg som ”det goda livet”. Man kan hävda att utställningen för fram frågor om vad vi ser som det goda i livet i dag och vår relation till naturen. Symbolismen var delvis en motreaktion mot industrialismen och materialismen som fick konstnärerna att rikta blicken mot de inre världarnas rikedomar i stället för den yttre verkligheten. Inriktningen präglades av en nyplatonsk uppfattning av världen och via konsten strävade man att ge en nyans av en verklighet av högre ordning som fanns bakom den sedda verkligheten. I stort sätt kanske man vågar påstå att dessa starka målningar agiterar till vackrare själar, att de argumenterar för en intellektuell och estetisk likhet mellan människa och universum? Men här kan man hävda att det krävs en viss interaktivitet av publiken, en viss nyplatonsk strävan; tänk här Plotinos uttalande: ”Aldrig skulle ögat ha fått syn på solen om det inte varit som solen till formen: på samma sätt, skulle själen aldrig kunna se det vackra utan att först själv bli vacker.”
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 8.12.2012.
Utställingens konstnärer:
Léon Bakst
Emile Bernard
Väinö Blomstedt
Eugène Carrière
Jean-Charles Cazin
Mikalojus Konstantinas Čiurlionis
Maurice Denis
Albert Edelfelt
James Ensor
Prinssi Eugen
Charles Filiger
Alfred William Finch
Akseli Gallen-Kallela
Paul Gauguin
Vincent van Gogh
Vilhelm Hammershøi
Ferdinand Hodler
Eugène Jansson
Wassily Kandinsky
Ferdinand Keller
Fernand Khnopff
Georges Lacombe
Charles Lacoste
Frederic Leighton
Georges Lemmen
Lucien Lévy-Dhurmer
Jacek Malczewski
Emile-René Ménard
John Everett Millais
Joaquim Mir
Piet Mondrian
Claude Monet
Gustave Moreau
Edvard Munch
Alphonse Osbert
Giuseppe Pellizza da Volpedo
Pierre Puvis de Chavannes
Odilon Redon
Laurits Andersen Ring
Henri Eugène Le Sidaner
Paul Signac
Hugo Simberg
Harald Oskar Sohlberg
August Strindberg
Franz von Stuck
Ellen Thesleff
Hans Thoma
Albert Trachsel
George Frederic Watts
Wojciech Weiss
James Abbott McNeill Whistler
Jens Ferdinand Willumsen
konstkontentan 