Neli Palomäki, Finlands fotografiska museum till den 21.4.2013.
Fotokonstnären Nelli Palomäki (f. 1981) undersöker det gamla klassiska porträttet i sina stora svartvita inramade fotografier. Allvarliga kvinnor, män och barn stirrar betraktaren rakt in i ansiktet, det är frågan om full ögonkontakt. Bakgrunden är avskalad och med i bilderna finns historiska attribut såsom gammaldags kläder i en spännande blandning av piercing och tatueringar. Verken är enbart döpta efter modellen och dennes ålder. Allt detta gör bilderna tidlösa.
Nelli Palomäkis karriär har tagit fart de senaste åren och hon ses i dag som en av de mest lovande bland unga europeiska fotografer. Utställningen på Fotografiska museet är Palomäkis första stora soloutställning i Finland, även om hennes verk har hunnit visas på över fyrtio olika utställningar runtom i världen. Bland annat på den internationella fotografifestivalen i Arles i fjol och i Kulturhuset i Stockholm år 2011. År 2009 gick hon med i Helsinki School, ett år senare utsågs hon till Hasselbladstiftelsens Victor-stipendiat och studerade i London. På kommande i vår är utställningar på Nordiska ambassaden i Berlin och på Ordrupgaard konstmuseum i Danmark.
Palomäki fotar i tystnad och det är som bilderna också skulle utstråla detta, det viktiga är stark närvaro och sensibilitet; hon avslöjar och blottar. Konstnärens egen person och känslotillstånd överförs också till hennes verk. De trollbindande fotografierna förefaller levande, nästan större än livet. Bilderna utmanar vår uppfattning av hur mycket ett fotografi kan berätta om oss. Det är som om de porträtterade vill gömma just de drag som Palomäki så skickligt avslöjar. Men modellen är sist och slutligen blind inför sig själv i fotograferingsögonblicket och det är Palomäki som granskar och synar. Och fotografiet tycks föra fram en ännu tydligare och genomskådande bild än en spegelbild, för i spegeln förställer vi oss alltid och gör oss till. Bilden vi har av oss själva är därmed inte absolut; en spegel ljuger egentligen mera än ett fotografi om hur vi egentligen ser ut.
Döden och förgängligheten lyser igenom allt. Vi kan aldrig rekonstruera ett ögonblick, det har varit och farit. Det är som om Palomäki skulle spjärna emot men också acceptera döden, samtidigt. Här finns något av en trettioårings insikt om att vi alla kommer att dö och hon försöker bevara något som i verkligheten gått förlorat. Genomgående är också en yttring om hur vi blir till människa endast genom andra människor; det vill säga hur vi lär känna oss själva genom att betrakta andra.
Det mest påtagliga i utställningen är de många porträtten av barn. Nelli Palomäki har bland annat vistats i längre perioder vid sjökrigsskolan Nakhimov i St. Petersburg där hon fotograferat unga elever. I fjol publicerade bland annat brittiska Independent en sjusidig artikel om denna fotoserie i deras söndagsbilaga. Men det är inte frågan om sockersöta och leende barnporträtt. Barnen är allvarsamma, koncentrerade och stilla och har en inträngande vuxen blick. Men inte på ett smutsigt sätt så att vuxenheten är påtvingad – utan mera avporträtterade som en människa som betraktar och kräver respekt. Palomäki fångar i dessa samtidens brist av tolerans och respekt inför andra människor, då speciellt barn.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 26.1.2013.
konstkontentan 