Ville Andersson, Mitt lilla imperium, Galleri Elverket, Ekenäs till 13.4.2014.
Mörk romantik, mystik, dandyism och genustänkande kännetecknar Ville Anderssons fotografier och teckningar.
Ville Andersson (f. 1986) har redan hunnit ha flera separatutställningar, även om det är endast ett par år sedan han blev klar från Bildkonstakademin. Förutom utställningen på Elverket visas han snart i Lovisa och i Vasa. Han deltar också i grupp-utställningen om manliga känslor som nu pågår i Tammerfors konstmuseum.
Det ligger en drömlik, psykologisk laddning i Anderssons svartvita fotografier och noggrant utförda tusch- och blyertsteckningar. En man svävar in i en mörk skog. Likt Caspar David Friedrich befinner han sig inför naturen, men han tycks drömlikt sugas in i den till den mörka sidan.
Det finns något oförklarligt i Anderssons verk som ger bilderna en viss spänning. Invecklade draperingar, tygskynken, ett slags passager in i något annat återkommer i bilderna.
Symbolism och popkonst
I vår tid vill vi ofta kategorisera allt. Det subjektiva tänkandet och känslorna går ofta förbi all denna kategorisering. Det svartvita i Anderssons verk ger utrymme för betraktaren att skapa egna projektioner till bilderna. Jag dras också till det meditativa, utförliga arbete som ligger bakom teckningarna som förefaller som uppförstorade grafikblad.
Verken utstrålar drag från symbolismen och romantiken, men överraskande finns också drag av popkonst och manga. Konsthistoria, filmer och musik är något som han ofta utgår från i sitt skapande, såsom Luchino Viscontis eller Lars von Triers sätt att ta fram något skört och söndrigt i sina filmer.
Anderssons verk på Elverket har hängts under konceptet ”en fiktiv konstsamlare”. Till en början upplever jag detta som ett bjärt klistermärke och skulle hellre bara ha sett Anderssons konst, fri från så kallad inramning och draperier.
Men man kan nog också hitta länkar till konstsamlande i Andersson konstsyn. Till själva samlandet kopplas ett visst dandytänkande och en förkärlek för det njutningsfulla i tillvaron. Det ligger en fransk parfymfläkt över det hela, fåfängan ges utrymme.
Denna form av esteticism, att greppa det njutningsfulla i livet är inte så accepterat i vårt karga klimat. Dandytänkande har varit och är accepterat på ett annat sätt i Europa. Andersson påvisar vikten av att skapa sitt eget rum, ha möjlighet att se sina egna bilder och inte påtvingas massmediernas ständigt påträngande bildflöde. Detta är frågan om Ville Anderssons mikrokosmos.
Förgänglighet och död
Andersson dekonstruerar också påtvingade hierarkier och invanda perspektiv kring kön och sexualitet. Det är ett subtilt sätt att skildra känsloliv. Han har bland annat målat på modellernas kroppar före fotosessionerna så att de är helt vita. I vissa fotografier finns svartklädda ansiktslösa kostymmän i olika rum. Men det är dock givande att se att hans verk också fungerar utan samlarkonceptet och genusaspekten.
Det är ett melankoliskt mörker som Andersson skildrar, men det råder fridfullhet inuti. Med finns en tanke om förgänglighet och död.
Vad är det då i dödsromantiken som fascinerar? Romantiken ligger i tiden, även om den står i motsättning till vårt samhälle i mångt och mycket.
I vår terapeutiska tid kan det vara frigörande att illustrera det makabra, som ett slags katalysator. Det mörka och melankoliska kan vara vackert. Det är ett sätt att se på oss själva med hjälp av konsten och man kan gott hävda att Ville Andersson skapar en salong som är öppen likt en spegel.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 25.3.2014.
konstkontentan 