Kaarina Kaikkonen, Olotiloja – Whereabouts, Galerie Forsblom till 6.4.2014.
Bleka mansskjortor står högtidligt på rad, tysta och iakttagande likt en björkrad i skogen. Mörkare skjortor har kurat ihop sig till ett slags stjälkar, som utmynnar i knoppar nära att spricka ut. De slingrar sig vilt, nästan hotfullt efter väggarna.
Bildkonstnären Kaarina Kaikkonens nya verk på Galerie Forsblom kretsar kring knoppar och växande. Den psykologiska laddningen uttrycks via det hudnära och livstärda som gamla kläder kan utstråla. Hon har nu använt sig allt mer av barnkläder och en liten, rosa klänning står i fokus. Ibland höjs den upp av en ivrig kavajärm högt i skyn, likt en rosenknopp. Men brutalt skärs det lilla rosa skynket också sönder av vassa porslinsskärvor på en hårt vävd bordsduk.
Surrealismen skiner på ett fränt sätt igenom det hela. Här anar jag paralleller till Louise Bourgeois uppgörelser med sin far – men i detta fall har det dock att göra med modern. Kaikkonens sönderklippta balettklänning, samt hennes vägginstallationer av damskor som hon gjort tidigare i sin produktion, rymmer kanske mera en vilja till försoning. Rörande, brutalt och starkt är det i varje fall.
Kaarina Kaikkonen (f. 1952) firar i år trettio år som konstnär. Parvs Publishing ger i samband med utställningen ut en diger bok om konstnären och det är hon värd. Boken ger inträde till den stora produktion av tidsbundna installationer som hon har haft framför allt utomlands.
Kaikkonen tränger in i landskap och urbana miljöer, där hon utgått från platsens liv och leverne och där också den lokala befolkningen varit med på ett hörn. Hennes verk utstrålar arv från Arte Povera och surrealismen.
Hon använder sig av slipsar, papper, damskor och framför allt mäns kavajer och skjortor. Ofta är kläderna på väg upp mot skyn. Det handlar med andra ord ofta om döden, eller åtminstone är döden en utgångspunkt. Det är inte konstigt att manskläder blivit både symboler och arbetsmaterial i hennes konst. När Kaikkonen var barn dog hennes far plötsligt mitt framför henne.
Den kanske mest kända installationen Way bestod av 3 000 kavajer utplacerade på trappstegen till Helsingfors domkyrka för cirka tretton år sedan. Hon lyckas förena konsten, livet och vardagen och filar ständigt ned elittröskeln; denna konst kan alla greppa. Kläderna uttrycker könsidentitet, hud och kroppslighet. Det fascinerande är hur Kaikkonen lyckas förena polariteter: det är inte bara frågan om hennes personliga drama, utan verken är också socialt inriktade.
Människan är frånvarande i Kaikkonens verk men samtidigt förvånansvärt närvarande. Många av de nya verken, speciellt kavajerna, utstrålar också livslust och en viss barnslighet. Till exempel en kavaj med stänk av målarfärg och livsludd har en rosenknopp vid halsen. Den anade kroppsställningen utrycker något mänskligt.
Vissa av rockarna är svängda på avigsidan samt hängda upp och ned. Till och med kroken de hänger på är upp och ned.
En kavaj sträcker armarna upp mot skyn; den ger sig helt enkelt. Vikten av att släppa kontrollen och taget skildras på ett rörande sätt, samt att frikostigt ge liv åt något annat.
Detta att se naturen som en helhet framkommer också i de slingrande knopparna på väggen som framträder som potatisspröt. Potatis är egentligen en mycket ärorik knöl. Den ger sin kropp för nytt liv, och Kaikkonen för fint fram hur vi faktiskt är den ultimata näringen för nästa generation.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 31.3.2014.
konstkontentan 