Andy Warhol
Andy Warhol, An American Story, Sara Hildéns konstmuseum, Tammerfors. Till 29.5.2014.
Andy Warhol-utställningen i Tammerfors skildrar pop-gigantens mest centrala år och tar fasta på hur han har format vår bild av det amerikanska samhället.
Andy Warhol (1928–87) visades senast stort i Finland för sjutton år sedan i Helsingfors konsthall. I Stockholm visades han på Moderna museet för sex år sedan, fyrtio år efter den legendariska retrospektiven 1968.
Utställningen på Sara Hildéns konstmuseum med 150 verk har tidigare visats i Pisa. De italienska kuratorerna vill belysa den amerikanska masskulturen genom Warhols verk och hur han har format vår bild av USA, allt från glassig kändiskultur till konsumtionsdyrkan, våld och politik. Man vill så att säga nå kärnan i hans konst genom att fokusera på hur Warhol skapade ikonografin för den amerikanska drömmen – eller mardrömmen?
Det är inte direkt uppseendeväckande och radikalt. Popkonstnärernas ambivalenta förhållande till populärkultur och konsumism har ofrånkomligt belysts och problematiserats många gånger tidigare. Det är till stor del frågan om samma gamla uttjatade screentryck av Warhol.
Med finns dock vissa motiv som inte visats så frekvent, såsom svartvita ägg och dödskallemotiv, vilka för tankarna till en kristen symbolvärld: fotografier av garnnystan med drag av Jackson Pollocks action-målningar eller tryck av vulkanen Vesuvius. Filmerna, den konstart Warhol månade mest om, saknas i utställningen.
Selfiens profet
Utställningen inleds med en serie självporträtt, bland annat med ett fotografi av Warhol poserande frontalt i karakteristiska glasögon och med skylten Visitor (Besökare) på bröstet. Han är med andra ord en av oss, stirrande rakt tillbaka. Warhol ville att vi skulle tänka lika, att alla skulle se mer lika ut och agera lika.
Han är också en profet för den kommande internetkulturen med selfies. Redan 1967 förespråkade han att alla i framtiden skulle få vara kändisar i femton minuter. Ordet selfie förekommer märk väl först 2013 i Oxfords ordbok.
En del av museets väggar täcks av kotapeten, som 1966 erövrade Castelli-galleriet i New York, men också fanns med på den banbrytande utställningen på Moderna museet två år senare. På tapeten hänger abstraherade blomtryck.
Förutom målningar och silkscreentryck finns det en hel del fotografier på utställningen. Kameran var ett viktigt verktyg för Warhol och hans verk har alltid fotografier som bas.
För denna popkonstens banbrytare fanns ingen hierarki mellan olika material och metoder. Allt hade samma värde, och också gränsen mellan konst och affärsverksamhet var flytande.
På åttiotalet var Warhol en viktig ledstjärna för hur man kunde integrera konsten i affärsvärlden. Förutom på Campbells soppfabrik anställdes Warhol även för Absolut Vodka och hårproduktfirman Vidal Sassoon.
Synas – inte verka
Warhols person var en del av hans konst. Dandyn var hans medvetna persona: att synas men inte verka. Men vad döljer sig egentligen under ytan på den glassiga kändis- och popkulturen? Warhol ville dölja allt som kan kopplas till det sårbara, med hemligheter, det personliga och närgångna. Men lyckades han verkligen?
Tanken att det inte skulle finnas något under ytan fascinerar. Är en absolut tomhet möjlig?
1960-talet var en förändringens tid inom konsten. Man banaliserade och överträdde konstens gränser. Det var helt annorlunda än den ideologi modernismen förespråkat. Nu infördes mera pluralitet, det fanns ingen hierarki.
Warhol tolkade den samhälleliga utvecklingen och kulturförändringen enormt känsligt. Han såg konsten som en samhällsspegel. Konsten blir ett slags fetischism i hans händer: Warhols visar att värdet inte längre ligger i det autentiska, originalet – utan i igenkänningsvärdet, det vill säga hur snabbt ett verk svetsas fast på våra näthinnor.
På utställningen finns tvättmedelsförpackningarna, Brillo-boxarna radade i högar. Med finns även soppkonserver, tryck av de olika konservburkarna och till och med en klänning gjord med Campbell’s-tryck. Warhol var något av en tidig konceptualist i och med att själva idén att reproducera femtio soppburkar var av större vikt än själva slutprodukten.
De kända porträtten av Marilyn Monroe, Jackie Kennedy och Mao hänger i rad. Utställningen visar hur en soppkonserv i Warhols ögon är lika mycket värd som Monroe. Alla är varor, något som masskulturen producerat.
Han visade att konsten inte kunde erbjuda något utöver det som livet redan erbjöd. Nyktert och med ett visst sorgmod i bakgrunden visar han att de är ett och detsamma, ett slags emblem för världens och självets otillräcklighet.
Warhol förebådar även genom sina frigjorda val av suveränt banala motiv cynismen, människoföraktet och den tomhet som blev vanlig inom konsten på åttio- och nittiotalen, tänk exempelvis verk av Jeff Koons. Jackie Kennedy-porträtten och bilderna av den elektriska stolen är ett slags katastrofbilder som Warhol fascinerades av.
Hans fascination för döden kan även spåras i det färggranna dödskalletrycket från år 1976, som paradoxalt nog har en skugga av ett babyansikte. Fastän Warhol skildrade världen genom oändliga reproduktioner, verkar det mesta ändå handla om döden, vilken inte kan reproduceras.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 3.5.2014. http://gamla.hbl.fi/kultur/recension/2014-05-03/601731/konstrecension-warhol-under-ytan
konstkontentan 