Anne Koskinen
Anne Koskinen, Hen, Galerie Anhava till 20.12.
Anne Koskinen låter stenens mönster och form tala, och belyser det magiska ögonblick då materia blir bild. Effekten är en dynamisk helhet av det obearbetade och bearbetade, av bild och av material.
Efter att ha följt Anne Koskinens produktion under de senaste tjugo åren fascineras jag över den psykologiska laddning hon lyckas uttrycka i varierande material och hur hon sätter ett traditionellt skulpturmaterial som sten i tiden. Det personliga är väsentligt i Koskinens verk. Nu visar hon stentorson likt målningar på väggen. Med finns även övergivna barn och silvriga målningar.
Koskinen (f. 1969) har fått sin konstutbildning både inom skulptur och måleri Tyskland och har bland annat verkat som professor vid Aalto universitet. För nio år sedan var hon Ars Fennica-kandidat. Koskinen behandlade frånvaro och längtan redan i sin debututställning 1996 som kretsade kring hennes avlidne far. I denna utställning verkar fokus ligga på hennes mor. Små blommålningar; noga utförda med en silvrig bakgrund är målade till hennes mamma, dock inte hennes favoritblomma. Modern framkommer i ett större porträtt iklädd päls, men hennes kropp fattas. Hon har ett änglalikt ansikte, med blicken riktad snett uppåt mot silvrig bakgrund. Kroppar hittas dock runt om i galleriet och dessa berörs jag mera av än målningarna. Stenkropparna är stympade eller snarare ofärdiga; endast höftdelen visas med underbyxor. Torsona blir utlämnade för betraktarens synande och dömande blickar. För mig berättar detta något om utsatta barn i dagens samhälle. Dessa platta och kvadratiska kroppar hänger på väggen likt målningar. Ett ifrågasättande av måleriets och skulpturens natur är något Koskinen återkommer till i sin produktion. Så som autoporträtten i brons från 2001 där betraktaren speglades i verket. I dessa ofärdiga kroppar kan man också spegla sina egna värderingar.
Samtidigt som Koskinen tycks fråga hur en människa blir till det hon är, frågar hon också hur ett konstverk blir till ett konstverk. Hon har uttryckligen utgått från stenens mönster och form och låtit den tala. Konstnären belyser det magiska ögonblick då materia blir till en bild. Effekten blir en dynamisk helhet av det obearbetade och bearbetade, av bild och material. En konsthistorisk laddning finns med i och med att dessa torson kan härledas till antika skulpturer. Ett bebisknytte bredvid vid namn Guardian håller ett ljus med en känsla av hopp. Koskinen har i flera år gjort liknande små bebisgestalter med tydliga, talande ansikten i stenmaterial som hon hittar i sin näromgivning. Hon kallar sina stenfynd efter tyskans Findlings som står för hittebarn. Spänningen i Koskinens verk ligger i hur hon tillfogar något konceptuellt till en mycket gammalt skulpturtradition som omges av ofta påklistrade förlagor av främst manliga skulptörer. Jag kan också i utställningshelheten finna en frågeställning kring form-begreppet i sig och tankarna snuddar vid hur Aristoteles menade att allt förändras på jorden; blommor spirar, vissnar och dör, men det är samma former som ständigt kommer tillbaka. Generationerna växlar, inte formerna.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 6.12.2019. https://www.hbl.fi/artikel/upphittade-stenar-blir-ofullstandiga-kroppar-i-anne-koskinens-hen/
konstkontentan 