Hur Helene Schjerfbeck fann sin egen väg är ämnet för Ateneums nya utställning. Den finlandssvenska konstnären är även aktuell på Helsingsfors konstmuseum, som en skildrare av krigsårens stämningar.
Utställningar
”Resorna ledde till mig själv – Helene Schjerfbeck”
Ateneum, Helsingfors. Visas t o m 26/1
”Sinnesstämning, Helsingfors 1939–1945”. HAM, visas t o m 1/3
Ateneums nya utställning ”Resorna ledde till mig själv” visar hur Helene Schjerfbeck stegvis bryter sig loss från den franska naturalismen och finner sin egen stil, mycket tack vare de resor hon gjorde i slutet av 1800-talet. Drygt 130 målningar, teckningar och skissböcker har ordnats tematiskt och här ingår även fem verk som inte visats tidigare, däribland ”Flicka framför madonnabild” från 1881 (som ägs av Helsingborgs museer) och den tidigare okända ”Flicka från Barösund” 1885–1890.
Utställningen är gjord i samarbete med Royal Academy i London, där den visades i något mindre format i höstas. På Ateneum inleds den med olika rum, som tar fasta på Schjerfbecks resor till Paris, Pont Aven i västra Frankrike, Fiesole i Italien och speciellt St Ives i Storbritannien. Dessa greppar processen, hur Schjerfbeck skapade grunden för sitt personliga, avskalade bildspråk och att hon hade allt klart för sig i ett mycket tidigt skede, med intryck från gamla mästare som El Greco, Velázquez och Holbein. Hennes strävan var från början att göra internationell karriär. 1883 fick Schjerfbeck vanlig byktvätt att framstå som en ljusskimrande, abstraherad väg genom grönskan. 1887 målade hon höstackar i St Ives, året innan Monet började med samma motiv. Och i Fiesole på 1890-talet formade hon cypresslandskapet till en avskalad, atmosfärisk scen i mjuka toner.
Det intima, rödmålade rummet med 16 självporträtt från 1884–1945 är ett gripande tidsrum. Man kan se det som att Schjerfbeck utforskade sitt eget åldrande, men också som en målerisk vandring mot allt renare abstraktion. I ”Självporträtt med svart fond” 1915, har hon avbildat sig själv som en stolt och självmedveten 53-åring, men samtidigt känslig och sårbar. Sex år senare kommer en annan sida till uttryck; i ett halvfärdigt självporträtt som hon ändå valde att spara till eftervärlden, trots att hon var ytterst selektiv. Här har Schjerfbeck självkritiskt skurit och skrapat duken, speciellt ena ögat. Det fysiska och brutala var dock inte ovanligt för hennes arbetssätt, hon använde sig av sandpapper och skrapade fram former. Det påvisar en stark karaktär.
Utställningens höjdpunkt är en stor sal full av asketiska porträtt, mestadels från 1910–30-talen. Det hela visar en sextioåring som tog starka intryck av den moderna världen och som kom att blomstra i sitt skapande som åldring. Den fyndiga hängningen skapar dialoger mellan verk och skänker nytt ljus åt välkända målningar. Hängningen visar hur Schjerfbeck, likt Picasso, använde visuellt material helt fördomsfritt; hur hon blandade intryck från hög- och lågkultur, samt från olika tider. Hon påverkades av allt från modemagasin och klipp från Galerie Lafayettes katalog, till El Grecos andliga uttryck och levande modeller. Kombinationerna är det intressanta. Ofta förekommer kortklippta, androgyna modeller med rödmålade läppar och kubistiskt inspirerade klänningar. Speciellt fastnar jag för målningen ”Flickan från skären” 1929, med håret dolt under hatten, tid- och klasslös, samtidigt som tagen från Vogues omslag. Tankarna går till Modigliani och hans sätt att få modellerna att framstå som androgyna, ett direkt intryck från Paris subkulturer.
Överlag framstår Schjerfbeck i denna utställning som mål- och tidsmedveten, en personlighet som gick sin egen väg. Inte den sköra och blyga eremit som bland annat Schjerfbecks manliga kollega Einar Reuter gjorde henne till i de två böcker han skrev om henne. Ytterligare belägg för Schjerfbecks mer explicita sida märks i en annan aktuell utställning i Helsingfors. I Tennispalatsets övre våning skildras de sinnesstämningar som rådde i stan under krigsåren 1939–1945. Det är ett helt nytt sätt att skildra krigstiden; scenografiskt med fotografier, ett hundratal konstverk och en hel del citat.
Även om det här bara är frågan om fem verk av Schjerfbeck, så gör kontexten de visas i att hennes målningar framstår i annan dager; de länkas till stämningarna mitt under brinnande krig. Hennes skildringar av en sjuksköterska liksom en melankolisk kafésittare med nedsjunkna axlar talar för att hon inte levde tillbakadragen i en privat sfär, utan tillsammans med andra skildrade krigets ansikte och kollektiva erfarenheter. Schjerfbeck var produktiv under krigstiden, strax innan hon evakuerades till Saltsjöbaden. Man kan hävda att hon nådde sin topp som målare strax innan sin död 1946, att hon var innovativ och följde med sin tid ända till slutet.
Camilla Granbacka
Publicerat i Dagens Nyheter 8.12.2019.
konstkontentan 