Jaakko Niemelä, Nostalgi, HAM till 15.3.2020.
Bildkonstnären Jaakko Niemelä har rest på samma hav som sin far som var sjökapten och dog tidigt. Den enorma installationen i Tennispalatset berör alla sinnen.
Hela Hams övre våning upptas av Jaakko Niemeläs installation med animationer, byggnadsställningar och ljus- och skuggeffekter. Verket har många år bakom sig, det har varit en långsam process. Delar av utställningen har tidigare visats i Raumo och i Oslo. Niemeläs utgångspunkt har varit att närma sig sin far som var sjökapten och dog när sonen endast var 26 år gammal. För sju år sedan reste konstnären med segelbåt till Svalbard, sedan över Atlanten med lastfartyg och också runt Kap Horn: samma rutter som hans far gjorde. Loggboken i utställningen visar Niemeläs anteckningar och skisser från resorna, samt fotografier.
Det första man möts av är en animation med ett grönt spirande träd, ett slags livets träd som genomsöks av tårar. Det hela får mig att tänka på den amerikanska videokonstnären Bill Violas sätt att skildra födelse och död, ofta med hjälp av vatten. Gråten som rinner genom trädet förefaller som en stor lättnad, sval och skön.
Efter detta intro vid namn Avfärd vandrar man genom en stor, mörk sal av byggnadskonstruktioner och skuggor, likt spetsar i taket, för att sedan mötas av ett högtidligt rum, med träbänkar framför en stor videoprojektion. Runtom ljuder sakral 1600-talskörmusik. På skärmen visas en svartvit animation av en fartygsför på ett stormigt hav, vågorna är skrämmande och fartyget slås ständigt mot regnrusket. Trots träbänkarna väljer jag att stå. Jag vill känna hur det kunde vara att styra detta fartyg genom kaoset och glädjande nog har det något av en stärkande verkan. Efter den kaotiska fartygsfärden dämpas musiken och en len vind tar vid både ljudmässigt och rent fysiskt i galleriet: de vita draperierna bredvid börjar fladdra.
Det hela börjar påminna om en operaföreställning, multisensoriskt med ljus och skuggeffekter samt det lugnande ljudet av vågor och en känsla av vind i ansiktet. Sedan visas en animation av ett enormt, rostigt fartygsskrov under vattenytan. Först granskas detaljerna måleriskt och abstraherat, likt små minnesglimtar eller smekningar på hud. Sedan förstoras hela skrovet abrupt upp för att till sist via en långsam nedbrytning upplösas i bitar. Ljuset är det enda som kvarstår.
Som vid det gråtande trädet upplever jag det som en lättnad, ett farväl, en utandning fylld av saknad, men en graciös och meningsfull sådan. Det enda jag hakar upp mig på är det digitala animationsuttryckets något för mekaniska utstrålning, trots den humana känslan, medvetenheten och det viljedrivna saknas något i bildspråket. Men som helhet lyfter installationen.
I sprickorna finns ljuset
Överlag skapar Niemelä (f. 1959) ytor där ljuset syns och känns, alltid på utställningsplatsens villkor. Konst i offentlig miljö har varit en viktig del i hans över trettioåriga karriär. Hans enorma verk, som behandlar saknad och avsked lämpar sig mycket väl i utställningskontexten överlag med tanke på den pågående utställningen Sinnesstämning i museets nedre våning som behandlar krig och förlust.
I Niemeläs övriga produktion kan man ofta hitta katastrof- och krigsbilder. Till hans rekvisita hör leksaker, fotografier, video och miniatyrmodeller. För fem år sedan ställde han ut tillsammans med sin fru, skulptören Helena Hietanen, i Helsingfors konsthall, bland annat ett tak som aggressivt rivits sönder så ljus strömmade in. Niemelä tycks också i denna utställning visa att i sprickorna finns ljuset.
Jag vandrar ut genom byggnadskonstruktionerna, genom mörker och skugga. I bakgrunden hörs ett lugnande, dunkande ljud. Niemelä framhåller det behagligt vilsamma och mystiska som finns i dunkel och mjuka skuggeffekter i motsats till det skarpa ljus och den banala klarhet som man kan hävda är typiskt för den västerländska kulturen, där allt skall vara ljust och skinande. Det hela formar en trösterik insikt om att utan skuggor ingen skönhet. Varför inte försöka vara nöjd i vilken miljö som helst, ta emot saker såsom de är? För skönheten ligger inte i tingen utan i det immateriella mönster av skuggor, av ljus och mörker, som bildas mellan dem.
Camilla Granbacka
Publicerat i Hufvudstadsbladet 17.12.2019.
konstkontentan 